Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om det nyfunna fragmentet af Södermannalagen (Robert Larsson) - - II. Konsonanter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
B. Larsson: Fragm. af Söderm.-lagen. 65
kan uppletas efter <c, y, ø på lagens 29 första sidor. Om
originalet till A haft vokalharmonien genomförd, maste emellertid
afskrifVarens dialekt skilt sig frän originalets språk, och man finge
då på grand af de rätt många skrifningarna med a efter y, œ, ø
antaga, att i afskrifVarens dialekt den regelbundna växlingen enligt
vokalharmoniens fordringar börjat störas genom begynnande
utjämning, jfr Kock, Fsv. ljndl. s. 333. Att tänka sig, att
afskrifVarens dialekt haft genomgående a i ändeisen, blir helt visst
oriktigt, tv i detta fall skulle säkert a uppträdt mycket oftare, särskildt
i handskriftens senare del, jfr förhållandet med växlingen i ~ e.
— I Fr. har man nu visserligen spår af vokalharmoni, men a i
ändeisen forekommer 3 gånger oftare än œ efter y samt dubbelt
så ofta som <B efter œ. ¾fter ø är dock œ öfVervägande. Detta,
att a har öfverhand efter de palatala vokalerna, skulle kunna
förklaras bero därpå, att en afskrifvare, hvars dialekt hade
genomgående a i ändeisen, afskrifvit fragmentet, men då Fr. är så
enhetligt och regelbundet till sin karakter, blir denna förklaring
osannolik och antagandet af dialektblandning mindre tilltalande.
Jfr. den regelbundna växlingen af i ~ e, den regelbundna
användningen af ee-typen, af þ och d etc. Fastmer torde denna växling
a ~ <e efter œ, y, 0 i Fr. bäst förklaras genom antagandet, att
språket i Fr. tillhör den tid, då vokalharmonien höll på att
upphöra att verka, och då a i ändeisen fått öfverhanden. Det är
under förra hälften af 1300-talet, som a och œ växla i ändelser,
men "från omkring midten af samma århundrade använda
handskrifterna vanligen a i sådana ändelser, där isl. har denna vokal",
jfr Kock, Fsv. ljudlära s. 125. Där a och œ växla i ändeisen
enligt vokalharmonien, förekom a oftare och bör därför genom
analogt kunna undantränga ^-ljudet, jfr Kock, anf. arbete s. 333.
Som ofvan nämndes, har Fr. oftare slut-r borta efter vokal
än motsvarande del af A. Det kvarstår endast i 4 fall. Detta
torde ock visa, att språket i Fr. står på’ ett yngre stadium än
språket i A. I yngre fsv. (1350—1500) är ju slut-r i regeln borta,
jfr Noreen, Gesch. § 170: 4) b) y), hvilket för några år sedan af
prof. Noreen i akad. föreläsn. förklarats bero på inflytande från
götadialekter.
Såsom af undersökningen framgår, är fragmentet synnerligt
regelbundet till sitt språk och sin ortografi. Dock visa sig några
oregelbundenheter, såsom beteckningen med e i 6 fall, där man i
öfverensstämmelse med beteckningen för «-ljudet i öfrigt närmast
väntat œ, omljndet presens høgger vid sidan af hogger samt
skrif-ningen med ia i orden fiarpo, gialde, mikiáls och sialfs. Man
kande i dessa oregelbundenheter i allmänhet se inflytande från
originalet trots all noggrannhet från afskrifvarens sida. Staf ningen
med e för œ kan dock vara godtycklighet och behöfver ej
uppfattas som inflytande från originalet. Och de dubbla
presensformerna af ’hugga’ ha kunnat stå vid sidan af hvarandra i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
