Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Studier i väst- och östnordisk grammatik (Axel Kock) - - VI. Ytterligare till frågan om akcentueringen av fornnord. personnamn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vokativus och frågar: "Är det nu rimligt, att den vokativa
tonlös-hetens destruktiva inflytande skulle hava inskränkt sig till
fornamnen ock lemnat alla andra vokativt brukliga substantiv
oberörda ?"
L. förbiser det enkla sakförhållandet, att just åtskilliga verb
visa abnorma ljudutvecklingar, framkallade av deras bruk med
in-fortis i uttryck sådana som hälla före och i vissa andra ställningar,
och han förbiser tillika, att även flera appellativer (liksom förnamn)
varit underkastade speciella uttalslättnader, då de ofta erhålla
infortis.
Jag skall, även med risk att meddela saker, som väsentligen
äro flertalet filologer välbekanta, anföra några få exempel härpå.
Isl. fsv. taka har i sen fsv. och i nysv. formen tagha, taga, fastän
intervokaliskt k annars kvarstår (vaka, leka etc). I uttryck sådana som
täkä fram, taka níþer etc. har k övergått till gh liksom i de i satsen ofta
oakcentuerade iak > iagh, mik z> migh etc.
Fsv. pret. gik (av gänga), fik (av fa) hava av samma orsak i sen fsv.
dialektiskt blivit gigh, figh, hvilka former först uppstått i uttryck sådana
som gik bórt, g%k fram; fik åter, fik fram etc.
Fsv. pret. saghþe, sagþe; laghþe, lagfe hava i sen fsv. formerna sadhe,
ladhe, nysv. sade, lade. Konsonantförlusten är att likställa med den i fsv.
hélbryghþa, helbrygþa "> helbrydha med fortis på första stavelsen. Pret. sade,
lade erhålla ytterst ofta infortis i satssammanhanget, t. ex. jå, sade Karl;
sade till, lade fram etc.
Av samma anledning hava sadhe, ladhe i nysv. samtalsspråket
ytterligare förändrats till sa, la.
Enligt Svenska Akademiens grammatik (1836) s. 73 utelemnas -r i
verbalformen ha i st. f. har, när ordet brukas såsom hjälpverb (t. ex. han
hafr] gått), men däremot icke, då det står såsom meningens huvudverb.
Förhållandet var ett liknande i Sven Hofs språk (jmf. Beckman i Arkiv N. F.
VII, 215). Orsaken är naturligtvis den, att i den förra ställningen är har
så gott som alltid fullt oakcentuerat, under det att i den senare
användningen det oftare har fortis.
Den nysv. verbalformen månde har differentierats, så att vi fått dels
månde, när ordet fortfarande uppfattas såsom verb (t. ex. det månde en
gång hända), dels frågeordet månne, t. ex. månne dét? månne han kommer?
I denna senare användning har det oftast infortis, och nd har därför
assimilerats till nn liksom redan i fsv. smalœndinger ;> smalamninger etc. med
fortis på första stavelsen.
Ja, själva uttrycket hälla fö’re, som L. allra först anför såsom stöd
för sin uppfattning, är olyckligt valt. På 1500-talet användes nämligen
mycket ofta (t. ex. i Ol. Petri’s Svenska Krönika s. 250, 251 etc; i
Varia-rum rerum vocabula o. s. v.) olika former av fsv. halda, nsv. hålla skrivna
med a: hälla, haller, hallet o. s. v., ehuru fsv. ä i dessa skrifter övergått
till å. Orsaken är helt visst den, att i uttryck sådana som fsv. halda fram,
halda inne etc. Id assimilerades till II (hälla), redan innan kort a-ljud
för-• längdes till a framfor dentalt l -f d, och detta emedan halda i dessa och
dylika uttryck saknade fortis. Jmf. Kock i Arkiv N. F. VII, 324 ff. Hål dä
fram, hälla fram återfinnes i 1500-talets hälla; fsv. halda, senare hälda
med fortis har åter givit 1500-talets och nysv. hålla med den vanliga
utvecklingen ä> å.
Att appellativer, som ofta erhålla infortis, undergå abnorma
ljudutvecklingar, framgår t. ex. av följande ord, hvilka, använda
såsom titlar, ofta saknade fortis.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
