Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Studier i väst- och östnordisk grammatik (Axel Kock) - - VI. Ytterligare till frågan om akcentueringen av fornnord. personnamn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hava varit ungetär lika bruklig som det enkla vin(r). Sedan nom.
-vin uppstått i senare komp.-leden, har på analogisk väg även det
enkla .vinr stundom fatt nom. vin.
Växlingen nom. munr : man är att fatta i överensstämmelse
härmed. Isl. använder sammansättningarna mismunr, aldrsmunr,
fno. iarpmunr, fsv. fingrs-, for-, iorp- (iorpa-, torps-), mis-mun. I
nysv. finnas åtskilliga sammansättningar med -mån, t. ex. hårs-, för-,
manna-, prut-, krympnings-, sjuriknings-, jämknings-mån m. fl. Det
bör kanske även erinras om att isl. använder några pl. tantnra,
bildade med munir: fé-, vits-, skåps-, gagns-munir. Till det enkla
mun(r) har nom .-formen utan -r överforts från fornspråkets
kom-posita på -mun(r).
I Arkiv N. F. II, 308 söker Noreen förklara växlingen vinr:
vin, munr : mun därav, att orden en gång varit neutrala s-stammar.
Denna uppfattning är icke tilltalande, särskilt därför att den ej
kan tillämpas på sunr : sun. Men även om den hade varit riktig,
hade den snarare talat för än emot min förklaring av -son(r).
Att man har Aupun (blott en gång enligt L. Aupunr) och
Hakon utan -r i relativt oakcentuerad stavelse, är i bästa harmoni
med min uppfattning.
Den av L. anförda nom. kon (jämte konr) synes vara så
ytterst sällan antecknad, att dess värkliga existens ej är höjd över
hvarje tvivel. De vanliga grammatikerna upptaga den ej, och jag
har icke funnit den i något lexikon utom Egilsson, där den anföres
från ett ställe i SnE. (I, 300, 2). Om nom. kon funnits jämte konr,
så kan ytterst lätt nom. konr "son, ättling", någon gång ha fatt
sidoformen kon genom påvärkan från det vanliga ordet för ¾on’
med nom. sonr: son. För övrigt kan kon(r) hava påvärkats även
av det mycket vanliga personnamnet Håkon, som uppfattades såsom
sammansatt med kon(r) (j¾nf. Munch: Samlede afh. IV, 94), vare
sig att Håkon värkligen har detta ursprung eller icke.
Även den av L. anförda nom. Dan av personnamnet Danr
torde vara ytterst sällsynt; jag vet icke, hvarifrån L. antecknat
den. Eftersom över huvud personnamnet Danr i jämförelse med
det ganska brukliga Halfdan(r) är mycket ovanligt, kan lätt
nom. Danr ha fått sidoformen Dan genom inflytande från
Half-danr Halfdan, där -r förlorades enligt den av mig framställda
regeln.
Då L. menar, att man under runstensperioden använt blott
ett namn (’förnamn’), så vill jag endast erinra om att redan i
guld-horninskriften, en av våra älsta inskrifter med de urnordiska
runorna, hornets förfárdigare kallar sig HlewagasÜR HoltingaR,
således med för- och tillnamn.
I sin uppsats i Arkiv N. F. IX, 66 ff. framställer, så vitt jag
förstår, L. delvis samma argumenter som i sin tidigare uppsats
om personnamnens akcentuering (Arkiv N. F. VII, 259 ff.), men
under ny form. Då dessa upprepade argumenter blivit av mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
