- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Trettonde Bandet. Ny följd. Nionde Bandet. 1897 /
213

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Make och maka (Evald Ljunggren)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förhållandet dem emellan är dock i allmänhet ingalunda det,
att de uppträda parvis, så att till ett mask. på -e bildas ett
fem. på -a af samma stam eller tvärtom. Till maskulinerna
hane, gosse, pojke svara sålunda icke några femininer *hana,
*gossa, *pojka, lika litet som femininerna höna, flicka, piga
ha vid sin sida några maskuliner *höne, *flicke, *pige.
Från-sedt några personnamn, stå make och maka så godt som
isolerade såsom moverade parallelbildningar af samma stam[1].
Däremot förekomma ju vid åtskilliga maskulina substantiver
på -e dubbelformer på -a med eller utan skiftning i
betydelsen. Härvid representerar, som bekant, formen på -a den
gamla oblika kasusformen, under det att formen på -e
fortsätter den gamla nominativen. Oblikformen, som i de fall,
då den blifvit enrådande, merendels fått sin plural på -ar
utbytt mot en på -or {hlomma, -or, vana -or, men ännu
stadga -ar), utbildar däremot, då den blott uppträder såsom
biform till e-formen, icke någon egen plural {timme, -a pl.
-ar, ande, -a pl. -ar osv.). Svenska akademiens ordlista
uppger som pluralform till maka : makor (så redan i 1. uppl.)
och denna uppgift gkr igen hos senare lexikografer, t. ex.
Lundell och Wenström & Jeurling, men icke dess mindre
lär nog formen makor förefalla de fläste, om inte rent af
stötande, så åtminstone tämligen främmande. Dalin (1850)
känner den inte; han har Maka /. pl. -ar och ännu Sundén
anger för maka såväl som för make — han har icke vågat
företaga någon boskillnad dem emellan, utan båda orden äro
hos honom hopförda i en artikel — blott pluraländelsen -ar.


[1] Jfr Tegnér, Om genus i svenskan i Sv. Akad. handl. ifrån 1886
III. s. 845. På ett äldre stadium var sådan motion rätt vanlig; åtskilliga
exempel finnas i got. och fht. samt äfven i fisl., jfr t. ex. Kluge
Stammbildungslehre § 36; i fsv. litteraturen är denna motion endast sparsamt belagd;
Hellquist i Arkiv VII. s. 44 anför gumme (1 gg anträffadt), gumma, fostre, fostra,
och asne, asna, och af dessa förekommer fostra endast i det äldre lagspråket,
och det blott en gång mötande asna (= åsninna) torde vid
reformationstiden varit föråldradt, då såväl NT 1526 som Bib. 1541 ersätta det med
åsninna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:21:00 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/anf/1897/0222.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free