Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En slutanmärkning (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Innan denna makt, som så väsentligen invärkat på
språkutvecklingen, blivit erkänd, kunde man resonnera ungefär så, som
L. synes göra: man har i isl. sonr men Sturluson (Sturlu son), i
fno. sonr och Sturlusonr (Sturlu sonr); det isl. Sturluson står emot
det fno. Sturlusonr; vi förstå ej hvarför och kunna intet förklara.
Numera är det emellertid ett erkänt faktum, att i snart
sagt alla språk de sammansatta orden ytterst ofta på analogisk
väg påvärkats av motsvarande enkla ord, hvilket ofta även kan så
uttryckas, att rekomposition ytterst ofta försiggått. För att anföra
blott ett enda bland otaliga exempel, så har i latinet det
ljudlagsenliga detrecto genom inflytande från det enkla tracto även fått
formen detracto.
Så har ock i fno. Sturluson blivit Sturlusonr genom inflytande
från det enkla sonr; isl. har däremot bibehållit det ljudlagsenliga
Sturluson. Liksom ingen kan betvivla att detrecto är den
ljudlagsenliga, detracto den analogiska formen, så borde ingen kunna vara
tveksam om förhållandet mellan Sturluson och Sturlusonr.
Härmed tror jag mig ha visat, hvarför de isl. handskrifternas
Sturluson har ”bättre vitsord” än de norskas Sturlusonr.
III. L:s huvudargument är, att i forntiden var förnamnet
(ej efternamnet) huvudsaken, ”det egentliga personnamnet”; därför
skulle man icke kunna för forntiden antaga akcentueringen Eīnārr
Swéinsson såsom det normala.
Huru oriktigt detta L:s resonnemang är, framgår av flera
förut framhållna omständigheter, men särskilt av följande:
1. På Island är förnamnet alltjämt huvudsaken, det
egentliga personnamnet, men icke desto mindre akcentueras på Island
Eīnār Svéinsson etc. (Ark. N. F. VIII, 264).
Häremot har L. ej havt annat att andraga än: ”För att kunna
anses fullt konstaterad torde . . . saken tarva något närmare
undersökning” (Ark. N. F. IX, 67).
2. I åtskilliga andra trakter av Norden, t. ex. Skåne, är
bland allmogen, liksom på Island, förnamnet alltjämt huvudsaken,
det egentliga namnet. Trots detta akcentueras i Skåne uteslutande
Pēr Svénsson etc. (Ark. N. F. IX, 195).
Detta argument bemöter L. icke alls.
L. lemnar således motståndarens huvudargument
obesvarat, men vidhåller dock sitt påstående.
Det är emellertid ett spörsmål, huruvida en sådan
diskussionsmetod är egnad att övertyga dem, som L. vill övertyga.
Sedan biblioteks-aman. Lind nu havt tillfälle att i Arkivet
skriva tre polemiska artiklar om denna fråga, må diskussionen
därom vara avslutad i denna tidskrift, på hvars utrymme den kanske
redan mera än lämpligt inkräktat.
Lund. Axel Kock.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
