Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om nordiska verb på suffixalt -k, -l, -r, -s och -t samt af dem bildade nomina (Elof Hellquist)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hellquist: Nord. verb på -k, 4, -r, -s, 4. 41
ursprung och uppkommit på ett fsv. *klæmper, ä. nsv. klamp,
motsv. fsv. hlimper o. fsv. klæpper, sv. kläpp. I alla händelser är
det af Rz s. 325 och Noreen Ordl. öfver dalm. anförda sv. diall.
kläpta, kläfla bildadt af detta sbst. eller möjligen af det
likbety-dande v. klappa (se Rz, Nn), som själft är en afledning af sbst.
kläpp-, jfr Noreen Nord. tidskr. 1881, s. 308.
Af sv. diall. klappa ’skvallra, förtala’ — på -r: klappra ds.
VII ÖM s. 40, Finnbvm.
Af no. kløna bl. a. ’klänga, klättra’, se Aa., Ross, — på -r:
sv. diall. *klcnra ds. Nn Ordb. öfv. fryksdalsm.
Af sv. diall. knarga ’gnaga’ — på 4: knargla ’tugga, gnaga’
VU ÖM s. 45.
Af no. • o. sv. knarra (no. ’vara knarrig’), da. knarre (= mht.
knarren)
på -k: no. knarka ’knota; knarra’, fsv., nsv. ’knarra’, sv.
diall. se Rz s. 334, Vil PPm., da. knarke ’knarra’, hvaraf på 4: no.
knarkla ’knarra smått’ Ross. — Nom. dtv.-. da. diall. knark abstr.,
äfven ’tvärvigg, girigbuk’ Feilberg, no. knarken, se Ross.
på -5: sv. diall. knarsa ’knastra’ Rz, ’tugga med
knastrande ljud’ VU ÖM s. 45.
Af stammen knirr- (i ty. knirren)l)
på -k: sv. diall. knirka Rz, da. knirke ’knarra smått,
knarka?, = eller <: Igt. knirken ’knarra’. — Nom. dev.: sv. diall. knirk
m. abstr., åkerknirka ’nattskärra’ (: v. knirka — nattskärra : v.
skärra osv.).’
på -s: sv. diall. knirsa ’knarra, knastra’ Rz.
Af no. knurr a ’knorra, knota’ *) — på -k: no. knurka ’grymta;
knorra; knarka’ Aa.
Af sv. diall. knasa bl. a. ’vara senfärdig’
på -k: Tmaska ds.
på 4: knassla ’arbeta smått, knåpa’ Rz.
Af no. knasa ’krossa; äfven intr.: rassla o. d.’
på 4: no. knasla bl. a.,’rassla svagt’, se för öfrigt Ross,
sv. diall. *knasla ’knapra’ Nn Ordb. öfv. fryksdalsm. s. 52, da. diall.
knasle ’knarra, rassla’ Feilberg.
Anm. Hit hör väl ock sv. knastra (< *kna$ra eller
*knas4-ra?); jfr med afseende på betydelseöfvergången sv. diall.
knystra (se under kmis-).
Af no. knaska gnaske", äfven: ’tugga med ett hörbart ljud’
på -r: no. knaskra ds. Ross.
Anm. Knaska själft är kanske en i-afledning af no. knasa
ofvan, såvida det ej sammanhänger med sv. diall. gnaska, da.
gnaske, ty. naschen.
Af da. knege — no. knejkja ’böja öfverkroppen bakåt’, "knejse"
f) Dessa artiklar ba placerats här på grund af det etymologiska
sambandet med föreg. ord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>