Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmälan: Smålandslagens ljudlära (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96
Kock: Anmälan.
man hade kunnat önska en fylligare behandling av den lilla
skriftens språk. Här lemnas merendels inga literaturhänvisningar.
Mot planen torde även den (för övrigt naturligtvis ingalunda
graverande) anmärkningen kunna göras, att en och annan gång
ljud eller ljudförbindelser sammanförts, som lämpligen hade
behandlats hvar för sig. S. 24 uppföras hiön etc. tillsamman med
t. ex. iorth. Låneord med % {skrift etc.) och % (prim s. 10) ha
sammanförts; detta är ock fallet med låneord med o (font) och 0
(noon, s. 13) och med sådana som ha ce (mcessa) och ië (paters
s. 19).
Bland förf:s iakttagelser och anmärkningar må följande här
nämnas. Ehuru det långa u-ljudet rätt ofta utmärkes med w (hws,
tut etc.), är detta merendels icke fallet i ljudförbindelsen iü (siu,
diur etc. s. 13). Förf. synes med tvekan antaga, att 11 betecknar
dentalt (även kort) Mjud, t. ex. i scall, will, tili, Stoll (s. 52 f.).
I meenz ethos, gilzla uppfattar han riktigt z blott såsom en grafisk
variant till s, hvilken uppstått därigenom, att ljudförbindelsen ts
(betecknad 8) övergick till ss, hvarefter ss i vissa ställningar
förkortades (s. 42). Han synes icke hava beaktat, att jag i Fsv.
ljudl. II, 426 ff. och i Skandinavisches Archiv I, 49 ff. framställt
och sökt motivera samma uppfattning. S. 34 framhålles, att det fsv.
verbet med betydelsen "beflita sig" heter ipa (icke ipia, såsom det
vanligen uppgives). Då det är på ett något undanskymt ställe
(Med.-ordspråk II, 356 noten 1), som jag gjort samma iakttagelse,
är det ursäktligt, att förf. icke observerat den.
Med anledning av den i A en gång mötande skrivningen
wskirlse, som enligt förf. uppstått ur uskirsle (en misskrivning i
st. f. wskirilse är dock mycket möjlig; hskr. B har uskærilse)^
anmärker han, att nysv. skärseld uppstått av fsv. skærlselder <:
slcærsl-elder. Då Söderwalls ordbok upptar några exempel på skcerls(o)
elder (eller likartade former) i st. f. det normala skærslo elder, så är
förf:s forklaring rätt sannolik, fastän nysv. rspr. bibehåller
ljudförbindelsen -rsl såsom -rsel i horsel, körsel, utförsel etc. Orsaken
till att metatesen genomfördes i skærslo-elder > skærlso-elder kan
vara den, att ett Mjud (i -elder) följde, eller den, att Mjudet i
skærslo-elder var konsonantiske i hørs(e)l etc. vokaliskt.
Med tvekan förmodar förf. s. 23, att høøn "hon" utgör en
(åtminstone i skrift uppträdande) kontaminationsform av hon och
pøn. Detta antagande strandar tydligen därpå, att (såsom han
också nämner) även fjutskan har høn, men däremot icke pøn.
Det är höjt övor hvarje tvivel, att i fsv. fd. høn föreligger
en w-omljudd form (av urspr. *hänu) med 0 <z g framför
supra-dentalt n (se Kock i Ark. N. F. V, 262 f.). Björkmans försök att
motivera sin avvikande mening är avgjort otillfredsställande; så
måste t. ex. fsv. da. øl "rem" (isl. gl) liksom øl (isl. gl) visa
utvecklingen g, g > ëf, 0 framför supradentalt l, och ø i øl "rem"
kan ej, såsom Bj. menar, bero på i-omljud, eftersom ordet är ó-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
