Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om nordiska verb på suffixalt -k, -l, -r, -s och -t samt af dem bildade nomina, forts. (Elof Hellquist)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hellquist: Nord. verb på -k, -l, -r, -s, 4. 183
vimla, sv. vringla, sv. diall. vip(p)la, no. (v)rengla, sv. diall. vrickla, sv.
diall. Hridla, no. vrigla, da. ønnøfe, ä. nsv. ymla (: ttw-), isl. <é£Za (: ahton),
sv. diall. öWa, no. øsla.
Af de här behandlade verbalsuffixen synes den i ofvanstående
verb ingående afledningen l hafva varit mest lifskraftig. De från
samgermansk tid nedärfda bildningarna torde icke uppgå till något
större antal. I den foregående framställningeu ha de etymologiska
motsvarigheter anförts, som jag funnit i öfriga germanska språk,
och de äro lätt räknade. Många äro tydligen af relativt ungt
datum. Gamla bildningar har man i allmänhet rätt att spåra i verb
med omljudd (ursprungligen) lång stafvelse; men ofta förskrifver
sig omljudet från det till grund liggande verbet såsom t. ex. i ä.
nsv. brylla, sv. diall. bynkla, isl. bøyglast, no. drøygla, sv. diall.
gnäbblas, no. hespla, sv. diall. hängla(i), sv. diall. mangla, sv. diall.
ryckla, no. skrøy via, no. ty dl a osv. — Säkert uppkomna efter den
s. k. äldre i-omljudstiden äro naturligtvis bildningar med omljudd
(ursprungligen kort) rotstafvelse såsom t. ex. no. hevla (: hevja),
äfvensom omvändt sådana med oomljudd (ursprungligen) lång rotvokal
såsom t. ex. isl. dúfla (urno. <: *dubilón). — I vissa fall uppträda
omljudda och oomljudda former vid sidan af hvarandra. Så är fallet med
t. ex. no. drusla ~ sv. diall. drösla (2), no. gravla ~ sv. diall. grävla,
sv. diall. hångla ~ hångla, sv. diall. kankla ~ känkla, knucMa ~ knyckla,
sv. krafla ~ sv. diall. kräfla, sv. diall. skrävla ~ sv. skräfla, isl.
umla ~ ä. nsv. ymla. Oftast kan då denna vokalväxling återföras
till grundordet; jfr no. drusa ^ no. dry nja, sv. diall. grava ~ sv.
gräfva, isl. skrafva ~ sv. diall. skräva, isl. urna ~ isl. ymja.
Stundom torde den oomljudda formen bero på nybildning; jfr t. ex. sv.
diall. kankla, kånkla (: kånka, kånka) vid sidan af känkla. Så kan
äfven vara fallet med sv. diall. hångla vid sidan af hångla. Möjligen
kunna dock här biformer på -alón föreligga.
Hvad betydelsen beträffar, uppvisar oftast afledningen i
hufvudsak samma som grundordet. De flesta af de uppräknade
verben hafva intransitiv funktion. Har emellertid grundordet
transitiv betydelse, öfvergår denna vanligen på det medelst l afledda
verbet.
Icke sällan framskimrar hos afledningen mer eller mindre
tydligt en iterativ eller intensiv betydelse. Så är t. ex. fallet
med no. amla, sv. diall. hångla, hångla, sv. diall. runkla, sv. diall.
ryckla, sv. diall. spräckta, no. tugla. — Ännu oftare har den
karakter af ett diminutivum: no. dropla, no. drusla, (: no. drusa),
sv. diall. drösla (: drysja), no. dulta, no. frasla, no. gnagla, sv.
diall. gångla, no. knarkla, no. knasla, sv. diall. knassla, sv. diall.
knqppla^ no. knubbla, sv. krottla, isl. kvilla, sv. diall. nappla, no.
natla, no. nugla, sv. diall. nyppla, ä. nsv. nysla, no. pipla, no.
prikla, no. tugla. — Stundom är en iterativisk betydelse i ett verb
förenad med en diminutivisk funktion, t. ex. no. gnuvla, no.gravla,
no. nupla, tugla; jfr det likartade förhållandet i åtskilliga ty. analogt
bildade verb, såsom hüsteln, kränkeln, se Wilmanns D. Gramm. II. 98.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
