Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om nordiska verb på suffixalt -k, -l, -r, -s och -t samt af dem bildade nomina, forts. (Elof Hellquist)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hellquist: Nord. verb på -k, -l, -r, -s, -t. 187
eller sv. diall. skväcka); isl. ymta (: ymja eller den oomljudda
stammen i isl. umla).
De äldre af dessa bildningar böjas naturligtvis efter III
kon-jugationen. Emellertid uppträder mycket tidigt växling med I
konj. (se förf. Ark. VII. 55 not 2); jfr det analoga förhållandet i
västgermanska språk, se Kluge PBB IX. 164. Fråga kan t. o. m.
vara, om ej denna företeelse rent af är af urgerm. datum; jfr nedan.
— En sådan växling förefinnes t. ex. i böjningen af isl. heimta,
játta, skemta. — Af de på nordisk botten uppkomna nybildningarna
på -ta torde de flesta böjas efter I konjugationen.
Om den form, som dessa bildningars suffixelement i
förnordisk tid haft (jfr § 1), anmärkes här blott, att de bildningstyper,
som motsvaras af gr. verb på -a£o> och -j£o>, i nordiska språk i
allmänhet sammanfallit. Endast vissa verb med ursprungligt e i
rotstafvelsen visa genom sin på s. k. urgermanskt i-omljud
beroende stamvokal i tillbaka på en afledning -itian-, såsom t. ex.
bilta (se under hello). — För orden med oomljudd stamvokal, såsom
halta, dunta o. d. (se ofvan), hvilka iag i allmänhet anser vara
relativt unga, efter i-omljudstiden uppkomna bildningar, föreligger ju
alltid den formella möjligheten, att de i likhet med vissa
västgermanska verb af samma art, förutsätta — resp. uppkommit med
anslutning till verb, som utgå från — en grundform på -(x)tón.
Beträffande betydelsen må anmärkas, att hos åtskilliga verb
på suffixalt t en iterativ (intensiv) betydelse, jämförd med
grundordets, är skönjbar, exempelvis hos sv. diall. bilta, sv. diall.
dryfta, sv. diall. fängta, da. føite, fsv. leengta, sv. diall. ranta, sv.
diall. slämta, y. fsv. thrängta. — Diminutiva äro bl. a. sv. glimta,
sv. diall. mylta, no. pipta. — I vissa verb synas de båda betydelserna
vara förenade t. ex. no. dynta (se under duna).
b) Af substantiv: isl. heimta (: heimr), no. hymta (: hum?), fsv. klæmpta
(: fsv. *k1æmper, se för öfrigt anm. under klämma), no. multa (: mule), sv.
diall. nojsta(?), sv. spänta (: spån?), sv. diall. tingta (: ting).
c) Af adjektiv eller småord: nord-sv. diall. *drygta tr. o. intr. (: isl.
drjúgr), sv. hojta (: hoj), isl. jdtta (: ja), no. krinta (ikring, adv.?), sv. diall.
mänta (1, : got. manwus?), isl. neita (: net), isl. nitta (?, se under wet), isl.
skemta (: skammr), no. skumta o. sv. diall. skymta (: skum?), sv. diall.
ömt a (: Öm?).
Anm. till §§ 2, 3:
I det föregående ha de resp. bildningarna placerats i den
kategori, dit de enligt min mening med största sannolikhet höra.
Vissa särskildt svårbestämda ha anförts i två eller flera moment.
Några äro alldeles utelämnade; men det dunkel, som hvilar öfver
deras härkomst, har då särskildt betonats i den utförligare
framställning, som föregår denna öfversikt.
Utrymmet och tiden ha ej tillåtit att i öfrigt anföra alla de
möjligheter, som kunna tänkas i fråga om de behandlade ordens
upprinnelse. Strängt taget kräfde nästan hvarje ord en särskild
grundligare undersökning, men jag måste af flera skäl för tillfället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
