- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Fjortonde Bandet. Ny följd. Tionde Bandet. 1898 /
220

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Studier i de nordiska språkens historia (Axel Koch) - I. Akcentueringen av ord med hiatus i det nordiska fornspråket

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

220

Kock: Nord. språkens hist»

den t ex. i isl. niu, niundi, tiuy tiundi, sia "såll", sia "molten
metal", knia "överväga".

Regeln har varit, att "omkastningen" inträdde i ord med
akc. 2, men inträdde icke i ord med akc. 1. Detta är också
mycket lätt begripligt. Alla ord med akc. 2 (vare sig de
hade hiatus eller icke) fingo på andra stavelsen en biakcent
(svag eller stark levis å)), t. ex. di2ma\fä2ral] ord med akc. 1
hade däremot under normala förhållanden på andra
stavelsen språkets svagaste exspirationstryck (levissimus), t. ex.
hühit (av huh et). I orden med hiatus och akc. 2
förstärktes levis, så att den övergick till fortis (ordets
huvudakcent), t. ex. seV > sia’. Denna förstärkning kunde
däremot naturligtvis icke inträda i orden med hiatus och akc. 1
(t. ex. tiu), eftersom de på andra stavelsen icke hade levis
(utan normalt levissimus).

I överensstämmelse härmed hava de isl. mV, niundi, tiuy
tiundi utan "omkastning" havt akc. 1, liksom dialektiskt
ännu i dag i nynord. bygdemål. Däremot har redan i isL
den ljudlagsenliga akc. 1 utbytts mot akc. 2 i t ex. sea >
sia\ fiandi -> fia’ndi.

Det är också mycket lätt begripligt, att räkneorden niu.
niundij tiv, tiundi kunde bibehålla akc. 1. De tillhörde
nämligen en ordkategori (räkneorden), där akc. 1 användes i stor
utsträckning såsom i einn, tveir, prlr, fiörir (<: *fefrurai] akc.
1 enligt min regel i Arkiv N. F. III, 354, ännu i norska
mål fibre), fimm, sex, siau, ätta (?; norska mål åHte\ tolf.
Däremot antog t. ex. infinitiven sea naturligtvis ytterst lätt
akc. 2 från den stora massan infinitiver utan hiatus och med
denna akcentuering (heyra1 tala etc. etc).

Att akcent-omkastningen värkligen står i
kausalsam-manhang med den på andra stavelsen hvilande exspiratoriska
akcenten, bestyrkes särskilt av ordet fiändi. I detta ord har

’) Orden med lång rotstay ei se hade svag, orden med kort rotstavelso
stark levis (Kock i Arkiv N. F. III, 874).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:01:53 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/anf/1898/0228.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free