- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Fjortonde Bandet. Ny följd. Tionde Bandet. 1898 /
223

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Studier i de nordiska språkens historia (Axel Koch) - I. Akcentueringen av ord med hiatus i det nordiska fornspråket

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Kock: Nord. spr&kens hist. 223

resp. tidig urnord. tid därigenom, att ultima i trestaviga ord
förlorats, hvarvid den förlorade stavelsens akcent kastades
tillbaka på näst föregående stavelse, t. ex. nom. pl. (av isl.
sunr, sonr; vpndr) *suniwiz > *sutiír, *wan&iwiz > *wandiR.

Orden med lång rotstavelse (*wandiR) hade svag levis
på ultima; de med kort rotstavelse (*sunlR) stark levis på
ultima.

Ultima med svag levis (i *wanäin) förkortades, hvarvid
dess ena exspirationsstöt kastades tillbaka till den långa
rotstavelsen. Härigenom uppstod de nord. språkens akc. 2 i
långstav i ga ord, d. v. s. tvåspetsig fortis på rotstavelsen
och svag levis på följande stavelse.

Under invärkan av den starka levis däremot bibehöll
tillsvidare ultima i de kortstaviga *sunlR etc. sin längd
och sin tvåspetsiga exsp.-akcent. Härpå beror det att
kortstaviga ord med akc. 2 i de fornnord. literaturspråken hade
enspetsig fortis på rotstavelsen och (halv)lång ändelsevokal
med stark levis.

I längden kunde dock den starka levis på ultima av
*sunlR etc. icke bibehålla ultima fullt lång, utan dess
vokallängd blev delvis reducerad (halvlång): *suiur etc.

Nu inträdde det yngre i-omljudet. Det värkades av ett
icke-långt (d. v. s. kort eller halvlångt) i, t. ex. *wandtR
> vendir, *suntR > syntR. Däremot värkades det icke av ett
(fullt) långt i, t. ex. fsv. laghltker etc; ord sådana som
lagh-Itker hade liksom andra likartade komposita semifortis på andra
stavelsen. Det (i isl. inträdande) yngre «-omljudet
genomfördes under samma villkor, under hvilka det yngre
i-omljudet inträdde på samnord. tid.

I vissa fnord. urkunder och i vissa moderna bygdemål
hava ändelsevokalerna w, a, i i kortstaviga ord (ærw, skipaat,
uttalat skipat etc.) behandlats på samma sätt som fullt långt
w, a, i i rotstavelsen. Detta beror antingen därpå, att i de
i fråga varande dialekterna halvlångt och långt w, a, i varit

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:01:53 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/anf/1898/0231.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free