- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Fjortonde Bandet. Ny följd. Tionde Bandet. 1898 /
227

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Studier i de nordiska språkens historia (Axel Koch) - II. Bidrag till fornnordisk formlära

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Kock: Nord. spr&kens bist.

227

Emellertid är det av intresse, att icke i alla bygder
denna inkorporerande akcentuering användes eller åtminstone
icke är obligatorisk. Jag har t. ex. i nord-Skåne hort uttalet
bárrjd-se "bärja sig" med fortis på första, levis på andra och
levissimus på tredje stavelsen, ehuru det i rspr. heter
bå’rga-stg med inkorporerande akcentuering.

Det är otvivelaktigt, att man även i fornspråket kunnat
använda denna inkorporerande akcentuering. Men uttalet
bä’rgd-sig är naturligtvis äldre än uttalet bä’rga-sty, och tider
hava därför funnits, då man i samma dialekt har kunnat
använda båda akcentueringssätten. Dessutom har man troligen
även under vissa perioder låtit vissa enklitiska ord genom
akcentueringen inkorporeras med verbet, under det att detta
icke var fallet med andra.

Utvecklingen ætla-ek > ætlak visar att, då pronomenet
ek vidfogade8 en tvåstavig (på vokal slutande) verbalformr
man hade det äldre uttalet æ’tlal-ëk utan inkorporerande
akcentuering, d. v. s. med fortis på första, levis på andra och
levissimus på tredje stavelsen1). Vid sammanstötande även
vokal med levis och en vokal med levissimus synkoperades
den svagare akcentuerade (ætla-ek > ætlak). Härmed är att
jämföra, att t. ex. ack. sg. isl. Urna enn blivit tlmann) nom.
ack. pl. isl. augu en > augun, fsv. stædhia-et > stædhiat etc.
Jag erinrar ock om huru isl. fsv. kallchsik blivit kallask etc.,
samt huru snarkar-han i ä. nysv. blivit snarkam etc. (Kock
i Arkiv K F. YII, 124). I alla dessa sammanställningar låg
levis på andra stavelsen.

Utvecklingen var fullkomligt analog, då negationen -at
tillfogades en tvåstavig på vokal slutande verbalform; t. ex.
pJÍttí-at med fortis på första, levis på andra och
levissimus-på tredje stavelsen blev pöttit.

x) Om den fornnord. akcentueringen se Kock i Arkiv N. P. III, 373 ff-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:21:23 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/anf/1898/0235.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free