- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Fjortonde Bandet. Ny följd. Tionde Bandet. 1898 /
228

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Studier i de nordiska språkens historia (Axel Koch) - II. Bidrag till fornnordisk formlära

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

228 Kock: Nord. språkens hist.

Men då "jag" normalt hette ek {ek ætla etc. etc.), så
användes vid sidan av det yngre ætlak alltjämt även ætla ek,
och då a i negationen -at icke förlorades efter konsonant
(var-at, verpr-at etc. etc.’)), så brukade man jämte pöttit
genom inflytande från var-at etc. etc. även pötti-at (jmf. de
ovan anförda mätti-at). Formerna ætla-ek, pötti-at etc. äro
nära besläktade med rekompositioner.

Huru behandlades nu sådana genom en art rekomposition
uppkomna former av samma art som de yngre ætla-eky
pötti-at etc.? Jo, vid denna tid använde språket
inkorporerande akcentuering i dylika sammanställningar. T. ex.
æ’tla-ëkj hrékkvi-ät hade således fortis på första, levissimus på
andra och semifortis resp. levis på tredje stavelsen. Yid
sammanstötande av en vokal med levissimus och en vokal med
semifortis resp. levis förlorades den svagare akcentuerade, och
man fick ætlék (senare ætlig2)), hrøkkvat Jmf. nht .grusse
ich > grass7 ich, löschte ich > löscht9 ich etc.

Det är dock möjligt att den olika utvecklingen ætia-ek
> ætlak och ætla-ek -> ætlék (ætlig) etc. försiggått icke vid
olika tid, utan samtidigt, beroende därpå, att man
akcentuerade dels æ’tld-ek, dels æ’tla-ék, vare sig i olika
satssammanhang eller i skilda dialekter.

När såväl pron. ek som negationen a efterföljde en
två-stavig verbalform, använde man redan i fornspråket
inkorporerande akcentuering. Man har t. ex. akcentuerat
kalla-ek-å med fortis på första, levissimus på andra och tredje samt
semifortis (eller levis) på fjärde stavelsen; jmf. den nysv.
ak-centueringen kállar-jag-inte. Vid sammanstötandet av de två
med levissimus akcentuerade vokalerna a-e synkoperades den
förra, och kalla-ek-a blev kalleka (kalliga). Resultatet blev

’) Den olika behandlingen av -at och av ek efter en enstavig, på
konsonant slutande verbalform (varat med bevarat a i -at, men var-ek > värk)
synes angiva, att -at såsom enklitika var starkare akcentuerat än ek såsom
enklitika.

*) Nedan anföres en alternativ möjlighet att uppfatta ætlig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:01:53 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/anf/1898/0236.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free