Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Studier i de nordiska språkens historia (Axel Koch) - II. Bidrag till fornnordisk formlära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: Nord. språkens hist.
231
Pret. av t. ex. det starka fara har i isl. och fsv. 1. och
3. sg. för, 2. sg. fört] i nysv. har 2. sg. fört undanträngts
av för.
Pres. konj. kalla, kallir, kalli i isl. har i fsv.
uniformerats till kalle, således med seger fór 3. pers.
Förhållandet är detsamma i pret. konj.: jmf. isl. væray
værir, væri med fsv. vare.
I nysv. talspråket hör man stundom JVS dömma etc. i.
st. f. Ni dömmen] alltså har även här formen för 2. pers.
delvis undanträngts av den för den 3.
Under dessa förhållanden uppfattar jag 3. sg. hindr på
följande sätt.
Jag har havt tillfälle på andra ställen visa, att genom
kollision med efterföljande personliga pronomina de fornnord.
verbaländelserna stundom förändrats.
Så har 2. sg. pret. biött (i st. f. biöt) etc. abstraherats ur
biöttu, biöt-pu. — 2. sg. imperat. grätt etc. har på likartat
sätt abstraherats ur grättu, grät-pu (Arkiv N. F. III, 342).
Den i fsv. dialektiskt mötande formen på -w för 3. sg.
i pres. konj. wæpin etc. har uppstått ur wæpi[ha]nn, hvarvid
anslutning till 3. pl. wæpin medvärkat (Arkiv N. F. III,
306). Jmf. sådana i äldre nysv. mötande former som
snar-kam "snarkar han", brukarn "brukar han" etc.
I isl. har passivum kallaz etc. blivit kallazt etc.
därigenom att i-ljudet i kallaztu (< kallaz-pu) etc. överfördes
till verbet (Arkiv N. F. IV, 265 ff.).
Lidén har helt visst med rätta förklarat den fno.
ändelsen -ir i 2. pl. och samma ändelse -it i isl. på så sätt,
att pron. er, it hopvuxit med verbet; bindið-(e)R blev bindir;
bindicf-it blev bindit (Pauls Grundriss2 I s. 637 f.).
Det är vidare otvivelaktigt, att det i gotiskan och fht.
använda ordet för ’han’ (got. is, fht. er) ännu i relativt sen
förhistorisk tid måste i det nordiska fornspråket ha havt en
tämligen stor användning i denna betydelse; i runinskrifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
