- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Fjortonde Bandet. Ny följd. Tionde Bandet. 1898 /
233

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Studier i de nordiska språkens historia (Axel Koch) - II. Bidrag till fornnordisk formlära

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Kock: Nord. språkens hist.

233

detta gäller särskilt verbalböjningen. Det är därför obetingat
önskvärt, att 3. pl., isl. binda kunde identifieras med got. bindand.

Av Streitbergs framställning i Urgerm. gramm. s. 321
framgår ej klart, om han menar, att isl. 3. pl. binda
uppstått ur *binfranpi eller ur Hinfranfri) dock har han väl
snarast den senare uppfattningen. Han anser, att "spiranten"
efter n förlorats redan på urnordisk tid, hvarefter *bindan
blev binda. Men om isl. binda uppstått ur HinftantSi, så är
spörsmålet, huruvida under normala förhållanden slutljudande
-ntf resp. -nd på urnord. tid blivit -n (Hinfranfr > Hindan
resp. *bindand > Hindan). Att detta icke var fallet,
framgår av prepositionen isl. und fsv. ynd (på Rökstenen skrivet
indy intj se nedan s. 248); jmf. got. und.

Jag antar att isl. 3. pl. binda liksom got. bindand
representerar ett urgerm. *tnn(Panfri, men att på urnord. tid 3.
pl. Hindan uppstått ur Hinifanfr, resp. Hindand, genom
kollision med efterföljande pronomen. I de fornnord.
literaturspråken och i de yngre nordiska språken äro
sammanställningar sådana som då binda de, de binda det, de
binda dem etc. etc. (isl. på binda peir) peir binda pat, peir
binda på etc. etc.) ytterst vanliga. Förhållandet var
detsamma på urnordisk tid, vare sig att redan då motsvarande
former av pronomenet så såsom enklitiska började med #
(*cfai etc), eller de då började med p (pai etc). Men det är
givet, att i sammanställningar sådana som Hinfranft-pai (resp.
Hinðanfr-ðai) ljudet ft i verbalformen måste förloras mellan
n och p (resp. n och fl), så att man fick binfran-pai (resp.
Hincfan-frai). Sedan i dylika vanliga förbindelser 3. pl.
Hin-tan uppstått, blev detta genom ljudlagsenlig förlust av -n
till isl. binda. Utvecklingen har varit densamma, om
Hin-(fanfri blivit Hindand före förlusten av den andra
slutljudande konsonanten. I så fall uppstod ur Hindandrpai (resp.
Hindand-frai) på urnord. tid Hindan-pai (resp. Hindan-ftai),
och 3. pl. Hindan blev sedan binda.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:01:53 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/anf/1898/0241.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free