Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Studier i de nordiska språkens historia (Axel Koch) - II. Bidrag till fornnordisk formlära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234
Kock: Nord. spr&kens hist.
4. Andra pers. pl. på -in i fsvenskan.
Läffler framställer i Tidskr. f. fil. N. R. V, 77 den
förmodan, att den fsv. ändelsen -in i 2. pl. (i hindin, i bundin
etc.) överförts från 3. pers. pl. pres. och pret. konj.; jmf. delvis
även Stephens: Runic monuments s. 740, Bugge i Ant.
Tidskrift f. Sverige V, 26.
Detta antagande, som förkastats redan av Rydqvist I,
318, är helt visst icke möjligt.
Häremot talar på det kraftigaste först och främst den
omständigheten, att i den nordiska verbalböjningen
konjunktiven annars icke påvärkat indikativen, men tvärtom i den
moderna svenskan konjunktiv-formen håller på att alldeles
förloras, undanträngd av indikativen.
Men även andra betänkligheter finnas emot ett dylikt
antagande. Så ändas 3. pl. konj. blott i vissa fsv. skrifter
på -in {hindin), under det att andra hava -e (binde), och
formen på -e är den i nysv. enda brukliga (binde, bunde).
Skulle då från sådana fsv. bygder, där -in användes i 3. pl.
konj., denna ändelse kunnat intränga till 2. pl. i verbets
alla former, ehuru -in i 3. pl. självt senare gick förlorat?
Utan tvivel måste spörsmålet besvaras nekande och den
i fråga varande ändelsen förklaras på helt annat sätt.
Ändelsen i 2. pl. pres. och pret. ind. är i fsv. -in
(bin-din etc), nysv. -en (binden etc). Däremot är förhållandet i
2. pl. imperat. delvis ett annat. Denna form är tämligen
sällsynt i den älsta fsv., beroende därpå, att våra älsta
handskrivna urkunder väsentligen utgöras av lagar, och lagspråket
plägar uttrycka föreskrifter (befallningar) icke med
imperativ utan med konjunktiv. Rydqvist- I, 379 anför ur
lagarna icke något enda exempel på 2. pl. imperat. Emellertid
har 2. pl. imperat. i fsv. obetingat oftast ändelsen -in (hindin
etc), och även i runinskrifter finnas exempel på denna form
(t. ex. biþin). Vid sidan härav uppträder dock i fsv. stundom
ändelsen -ir. I tre (nu förlorade) forngutn. runinskrifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
