- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Fjortonde Bandet. Ny följd. Tionde Bandet. 1898 /
238

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Studier i de nordiska språkens historia (Axel Koch) - II. Bidrag till fornnordisk formlära

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

238 Kock: Nord. språkens hist.

milation -r—n inträtt. Så vitt jag ser, finnes intet som
talar emot en dylik dissimilation. I fsv. har på ett gammalt
stadium ljudföljden r—r i samma ord icke förekommit under
andra förhållanden än sådana, att dissimilationen måste
hindras av analogi-påvärkan eller system tvång1).

Med den här givna förklaringen av hindin stämmer det
synnerligen väl överens, att den äldre ändelsen -ir i vissa
trakter kvarstod i 2 pl. imperat. (hindir\ fastän den i
indikativen och konjunktiven övergick till -in. Det är nämligen
indikativ- och konjunktiv-formerna, som föregås av personliga
pronomina (ir hindin, ir hundin etc); däremot brukar
imperat. icke att föregås av personligt pronomen. Imperat.
hindiR, hindir kvarstod därför i sådana trakter, där denna
form icke utbyttes mot hindin genom analogiskt inflytande
från indikativen och konjunktiven 2).

Då fsv. som bekant i 2. pl. ind. av pret. har -in (ir
hundin etc), icke -un, -on (jmf. isl. bundup fno. hundur\ så
beror det på analogi-påvärkan. Vid en tid, då 2. pl. pres.
ind., konj. och imperat. hette hindiR, 2. pl. pret. konj. hundÍR}
men 2. pl. pret. ind. hunduR, har sistnämnda form genom
påvärkan från ind. presens, understödd av de övriga nämnda
formerna, blivit hundiR. Ir hundiR blev Ir hundin liksom

andra, är nogsamt bekant. Jag erinrar blott om huru i italienskan egli
amano blivit eglino amano med överförande av -wo från verbet till
pronomenet.

’) Då 2. pl. på -in möter redan i runinskrifter, så har dissimilationen
i hindin etc. inträtt före den tid, då t. ex. dagaR eniR sammansmälte till
dagaR-(ë)niR, bøndr eniR till bøndreniR etc. och således även före den tid,
då i fsv. bøndrentR genom dissimilation blev bøndr ene. — Det är ovisst, om
Bugge har rätt i sin förmodan (Arkiv II, 241), att pronom. isl. yþr, fsv. iþer
uppstått ur HRwiR genom dissimilation. Om så är, har dissimilationen
försiggått redan på urnordisk eller samnordisk tid (eftersom den finnes så väl
i isl. som i fsv.) och alltså vida tidigare än den speciellt fsv. dissimilationen
i bindin etc.

a) Den i älsta fsv. stundom anträffade ändelsen -in i 1. pl. pres. konj.
(aflin etc; Rydqvist I, 343) har väl utgått från den äldre ändelsen -im (ej
-um), som genom inflytande från 2. och 3. pl. på -w i konj. ombildades
till -in.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:01:53 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/anf/1898/0246.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free