- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Fjortonde Bandet. Ny följd. Tionde Bandet. 1898 /
335

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyrunga-stenen (Erik Brate)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Brate: Fyrungastenen. 335

schrift s. 166 som sjiljetecken. Bugge, Arkiv VIII s. 22 noten
antager åter, att )(c betyder tf, ock förklarar )jc leugaR som ett
tillnamn med betydelsen "som er uden Lögn", "som ikke
svigter", jfr fht. aherzér ’excors’, ags. æmöd ’out of mood’ o. s. v.
Det är dåck alltid annars kvaliteten av runnamnets
bejynnel-sejud, icke kvantiteten, som bestämmer runans användning,
varför Bugges forklaring tarvar bekräftelse av nya fynd, vilket
senare väl ock kann sägas om Wimmers, som dåck förefaller
sannolikare. Det synes mig dåck, att man ock kunde tänka på
den möjligheten, att redan här )|c betyder j ock utjör
för-kårtning för ett jah ’ock’, som förenat de båda namnen; ett
säkert fall av förkårtning i en urnordisk inskrift synes mig
b (äller bw) ock r Opedal vara, som Bugge, Arkiv VIII s.
16 tyder "bap raisjan" äller vbap wurJcjan runoiP.
Möjligen talar sålunda \ på Skåängstenen rentav till förmån för
antagandet av betydelsen j på Fyrungastenen, i alla händelser
är det intet starkt motbevis.

Såsom ett motbevis av större styrka torde man kannsje
åberopa iah på stenen vid Järsberg i Varnum, vilket förmenats
visa, att runenamnet jära då förlorat j, varför runan icke
kunnat begångnas. Men den oövervinneliga svårigheten att med
detta antagande förklara, varför iah själft har sitt
bejynnel-8ejud i behåll, synes mig jöra denna uppfattning ohållbar. Den
rätta lösningen av svårigheterna torde då vara att antaga, att
ord med ursprungligt bejynnande j ännu icke förlorat detta på
Varnum-stenens tid, att,;’ fanns kvar både i jära ock jahy men
att detta senare av en tillfällighet i denna inskrift kåmmit att
tecknas iah. Vi veta nu mera av Tunestenens arbija,
arbi-jano, þrijoR, sijosteR, att j betecknat konsonantiskt i ock det
är ej synnerligen överraskande att då understundom därför
finna tecknet för det vokaliska i. Det är samma
förhållande, som när vi i yngre runor finna L 391 toa ’två’, L
239 kuþoastr, L 326 hoita uaþum med o, som annars
är tecken för vokal, i stället för väntat u som konsonant-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:01:53 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/anf/1898/0343.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free