Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmälan: Adolf Noreen: Altschwedische grammatik mit einschluss des altgutnischen (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208
Kock: Anmälan.
s. 240 noten) har jag sökt visa, att man först från omkring år
1350 kan tala om ett fornsvenskt riksspråk i mera egentlig
mening. Under det att tidigare de skilda landskapens dialekter rätt
mycket framträda i urkunderna, är riksspråkets dominerande makt
tydlig från mitten av 1300-talet. Denna riksspråkets seger visar
sig icke uteslutande, men framför allt däri, att de fsv.
vokalbalanslagarna för u : o, i : e från denna tid tillämpas i de flästa skrifter
(obl. kasus gätu : gäto; nom. sg. spmi : Ume). Alltså Kar man
enligt min uppfattning icke att med äldre forskare förlägga
periodgränsen till år 1400, utan till 1350. Så till vida är N. av min
åsikt, att icke häller han vill förlägga gränsen till 1400, men han
sätter den till 1375.
Jag finner detta icke lyckligt, och dessutom är det
mycket överraskande, att han vid anförande av de karakteristiska
kännetecknen för de skilda perioderna icke ens nämner
vokalbalansen för u : o, i : c. Det synes mig vara givet att, om man vill
karakterisera en språkperiod i motsats till andra, man framför allt
har att hålla sig till sådana olikheter, som inträda i massor av
ord. Det är ju språkets to tal värkan under de skilda tiderna, man
vill framställa. Därför äro vid en dylik karakterisering ljudlagar,
som tillämpats i några få ord eller t. o. m. i ett par dussin ord,
av underordnad vikt. Det är ljudlagar, som omgestaltat hundratals
och åter hundratals ord, som man har att hålla sig till. Och
sådana ljudlagar äro just vokalbalans-lagarna för u: o, i : c. Genom
dem omgestaltades, i alla händelser i vissa former, större delen av
språkets ordförråd. I jämförelse härmed är en sådan ortografi sk
skiljaktighet som det av N. nämnda utbytet av þ mot ih utan all
vikt, och även de flästa av N. nämnda språkliga förändringarna
äro vid sidan av vokal balans-lagarna av ringa betydelse.
Under dessa förhållanden måste period-gränsen förläggas till
1350, vid hvilken tid även de skilda landskapen så pass
sammansmält till en riksenhet, att även Sverges första rikslag (Magnus
Erikssons rikslag) kunde utgivas.
Vid bestämmandet av de karakteristiska olikheterna mellan
det fsv. riksspråket och nysvenskan spelar vokalbalansen även en
roll. Denna lag följdes nämligen från omkring år 1500 icke längre,
och den från omkring 1525 börjande nysvenskan använder alltså
andelsevokalerna efter andra principer.
Då man åter vill fixera en gräns mellan språket i våra
landskapslagar — d. v. s. våra älsta egentliga literatururkunder på
svenska — och språket under näst föregående period, så är denna
uppgift på grund av bristande fullgott källmaterial vida vanskligare.
En utveckling av stor betydelse för språkets historia kan dock till
tiden tämligen bestämmas, nämligen monoftongeringen av de gamla
fallande diftongerna au, 0y, ei {auga z> 0gha etc). I de flästa av
landets viktigare bygder torde denna monoftongering vara genom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
