Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmälan: Adolf Noreen: Altschwedische grammatik mit einschluss des altgutnischen (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: Anmälan.
211
(jmf. hans isl. gramm. § 71 anm. 3) i dat. pl. *swefnum hava blivit
*s(w)0fnum, och till stadgandet av 0 skulle pres. sg. s0f (till sofa)
hava bidragit. Denna förklaring av isl. fsv. S0fn är icke möjlig,
emedan ordet ’sömn* till följe av sin betydelse aldrig eller så gott
som aldrig förekom i plur.j i ÍYitzner2 eller Söderwall anföres
intet exempel på plur. av ordet. Jag anser att swefn blivit isl. fsv.
*sw0fn :> S0fn icke genom w-omljud, utan emedan e övergick till
0 genom sam värkan av det omedelbart föregående w och det
omedelbart efterföljande g(/), och jag uppställer följande ljudlag:
ljud-förbindelsen wefi blir [w]0t) framför en till samma stavelse hörande
konsonant. Under en dylik ljudlag skulle, så vitt jag ser, intet
annat ord än svefn falla, och det är alltså i sin ordning, att intet
annat exempel med fullkomligt samma ljudutveckling finnes. Nom.
ack. sg. swe†)n blev S0fn, gen. sg. swefins > S0fns, men dat. sg.
swefi-ni, swefni bibehöll e, hvarigenom växlingen S0fn : svefn i isl.
förklaras (dat. sg. är i detta ord synnerligen vanlig i sådana
uttryck som i svefni, á svefni etc). Även den neutrala ¾a-stammen
svef-ni bibehöll e. Anledningen till denna olika behandling av c>
allt efter som g-ljudet efterföljdes av annan konsonant i samma
stavelse eller icke, kan vara den, att g-ljudet kvarstod längre i det
förra fallet (swefiri) än i det senare (swet)-ni :> swev-ni)\ jmf.
delvis att man i danskan har hawn (<: havn) men have etc. Det är
ljudfysiologiskt självklart, att e lättare i ljudförbindelsen wef)
med bilabial frikativa än i ljudförbindelsen wcv med dentilabial
frikativa labialiserades till 0, Alternativt skulle ljudlagen kunna
erhålla följande formulering: i östnord. språk och i vissa vestnord.
dialekter övergår ljudförbindelsen we framför tautosyllabiskt g till
(w)0. Under en dylik ljudlag skulle (om man bort¾er från ett åit.
Xey. isl. Jcvrf med okänd härledning) falla även isl. svcfia, h(v)efa
fsv. qwœfia, men efter sådana analogier som pret. cl valda : inf.
dvelia, pret. gladda : inf. yleþia etc. etc. kan e hava bibehållits i
svafpa : svefa, lwfþa : k(v)efia.
Det i samma § (mom. 10) näranda, från Dalmålet anförda hy a
"fålla" finnes icke blott i detta mål, utan även i äldre nysv.
Sahl-stedts ordbok upptar nämligen hya "fålla". Ordet innehåller,
såsom riktigt anmärkes, kombinerat yngre w-omljud; obl. kasus *hwiu
;> *h[w]yu, sedan i nom. hya. Men detta *hyu skulle helt visst
icke Ijudlagsenligt övergå till *hy, såsom N. § 65, 5 och 10 samt
§ 153, 4 menar, utan bibehållas såsom *kyu. — Det i § 65, 9
upptagna torþywil har icke w-omljud; se Kock i Arkiv N. F.
VI, 203.
§ 98, 2 är N. tveksam, huruvida min i Beitr. XX, 123 ff.
framställda regel för behandlingen av brytningsdifrongen io i fgutn. är
riktig. Han anför däremot, att redan Hauggränstenen har hieraa
(isl. giorva), biern (isl. biörn), hvarför alltså ljudutvecklingen io >
%0 (hvarav därefter ié) skulle med mitt antagande ha inträtt 250
år tidigare i fgutn. än annars i fsv. — Detta är emellertid alldeles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
