Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmälan: Adolf Noreen: Altschwedische grammatik mit einschluss des altgutnischen (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216 Kock: Anmälan.
sällsynta skrivningen frœ (i st. f. fra). Emellertid har jag i
Bidrag till svensk ety ni ologi (1880) s. 12 anfört sä väl frœ som fr cm.
§ 144. Jag hade i Fsv. ljudl. I, 128 f. framhållit, att vissa
fsv. urkunder låta ljudförbindelsen ia i infortisstavelse övergå till
iœ : vilia > viliœ etc, och tillika uttalat den meningen, att
utvecklingarna fsv. Tœlghia > nysv. Telje, fsv. bœggia :> nysv. bägge, fsv.
prœggia > nysv. tregge äro att förklara på samma sätt, under det
att bibehållandet av a i nysv. vilja etc. beror på systemtvång.
Häremot opponerade sig N. i Arkiv I, 176 noten 3, menande att i
rspr. över huvud det progressiva ¾-oniljudet icke värkade i
"oakcen-tuerad" stavelse. Nu ansluter han sig däremot i § 144 så till vida
till min i Fsv. lj. uttalade åsikt, som enligt honom i de anförda
orden Tel je etc. utvecklingen ia > iœ > e ljudlagsenligt inträtt
"nach g, gh, k". Det är i ord med dessa ljud, som nysv. rspr.
visar en utveckling ia >> iœ z> e, men det är icke möjligt förstå,
att dessa ljud särskilt skulle hava någon sådan egenskap, att
de kunde påvärka ett a, som skildes från dem av *. I t. ex.
vilia och S0kia stod samma ljud omedelbart före cr, och det bör
för behandlingen av detta a-ljud ha varit likgiltigt, om det
framför i stående ljudet var k eller l. Man har därför att formulera
ljudlagen på annat sätt.
I Arkiv N. F. I, 374 ff. har jag hävt tillfälle visa, att i
tidigare i fram ljud än efter en till samma stavelse hörande
konsonant övergick till frikativan y, så att t. ex. iamn blev jämn, under
det att t. ex. fall bibehöll i-ljud, som därför värkade progressivt
i-omljud : fall > fiœll etc; denna min åsikt har N. § 96
ak-cepterat.
I överensstämmelse härmed har i de här diskuterade orden
följande ljudlag tillämpats på ljudförbindelsen ia. med infortis: "det
övergick tidigare till ja i början av en stavelse än efter en till
samma stavelse hörande konsonant; ljudforbindelsen ia blev iœ,
men ja kvarstod". Enligt denna regel hade ord med en kort
konsonant före ljudförbindelsen ia {vil-ia, s0k-ia, sœgh-ia etc.)
låtit denna bliva ja (vil-ja, S0k-ja, sœgh-ja) vid en tid, då ord med
ett långt konsonant-ljud eller två konsonanter före
ljudförbindelsen ia bibehöllo i-ljudet oförändrat (Tœl-ghia, bœg-gia etc.), och
detta till följe av den olika, ovan antydda stavelsedelningen. Nu
övergingo Tœl-ghia, bäg-gia till Tœlghiœ, bœggiœ etc., men vil-ja,
$0k-jay sœgh-ja etc. kvarstodo oförändrade. Enligt denna regel
förklaras «-ljudet även i de av N. anförda ortnamnen Hœlsing-gia
z> Hœlsingiœ Helsinge, Nœrik-kia l) Z> Nœrikkiœ > Nœrilce samt
i twœg-gia > twœggiœ tvägge, styk-kia > stykkiœ. Icke i alla
ord med g, gli, k framför -ia- har således detta blivit -iœ-, och då
-ia- blivit -iœ- efter dessa konsonanter, är det icke någon deras
*) Ordet hade mycket tidigt långt Æ-ljud (Noreen: Svenska
etymo-logier s. 25).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
