Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Studier över fornnordisk vokalisation (Axel Kock) - III. Till frågan om inflytande av R på föregående vokal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
356
Kock: Fnord. vokalisation.
i sg.), hvarefter e senare återinfördes från pl. till sg. (isl.
em, est, es, ert, er). Men naturligtvis kan e i isl. em, est,
es även hava införts från de på urnord. tid ur ír, im
uppkomna er, eru *).
Det är möjligt att tänka sig växlingen fsv. fgutn. vir,
tr (även i fno. någon gång vir, jmf. got. veis) : isl. ver, êr
uppkommen på så sätt, att vid övergången wir > wen, Ir > êj? i
relativt oakcentuerad ställning även Ä-ljudet medvärkat. I
så fall har både kort och långt i framför r i infortisstavelse
blivit till e. Men såsom vi ovan sett, är det icke behövligt att
antaga, att Ä-ljudet positivt bidragit till alstrandet av formerna
ver, êr, utan övergångarna mÍR > meR och wir > wêR kunna
hava inträtt vid olika tid och under något olika villkor 2).
Vokalförlängningen i isl. mer, per, ser (även ett par
gånger êr "est"), ür, or (jmf. got. dat. mis etc. med kort
vokal) är måhända att med Noreen förklara genom
vokalförlängning framför r i sluten stavelse. Emellertid blir den
korta rotvokalen ofta förlängd i de fornnord. språken (och
även i andra språk) hos enstaviga, i satsen ofta relativt
oak-centuerade ord, när de i satssammanhanget uttalas med fortis.
Därför skulle vokallängden i dessa ord väl även kunna
uppfattas i överensstämmelse därmed. För vokalförlängning i
sluten stavelse framför r skulle kunna anföras den icke av
Noreen nämnda isl. dat. ärni 3) (av arinn); jmf. nyno. aare
*) Det på så sätt utvecklade e-ljudet hade samma kvalitet som det
germ. e-ljudet (man finner eru i handskrifter, som skilja mellan germ. e och
ce, i-omljud av a). Den fgutn. brytningsformen ieru kan därför hava
uppstått så väl ur en form med germ. e som ur en form med detta (yngre) e, då
denna i satssammanhang erhöll fortis. Eru blev Huru, efter hvilken form
sg. ir antog formen Hur Hor, yngre ter (enligt min regel i Beitr. XX, 124);
från sg. ter erhöll pl.-formen (ieru) diftongen ie.
2) Den speciellt isländska, dialektiska ljudutvecklingen ver ">
vœr (Kock i Ark. N. F. VII, 140) är naturligtvis helt ung, och har
försiggått, sedan ä- och r-ljuden sammanfallit till ett enda ljud i isl., alltså vid
en tid, då R icke längre var palatalt.
3) Enligt Falk i Ark. III, 305 och Bugge: Norges Indskrifter I. 104
kan dat. av detta ord hava långt a; de vilja emellertid förklara
vokallängden på annat sätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
