- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Sextonde Bandet. Ny följd. Tolfte Bandet. 1900 /
270

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

270

Kock: Nord. spr:s hist.

som var identisk med den i fhorskan använda, i fsv.
ljudlagsenligt genom dissimilation övergått till -in (hindin etc.):
i indikativus och konjunktivus utvecklades Ir bindiR till Ir
hindin, men i imperativen kvarstod bindiR (binder), emedan
imperativen icke brukar föregås av något personligt
pronomen. (Först senare har även imperativen genom påvärkan
från indikativen och konjunktiven fått ändelsen -en).

Nu lär oss växlingen sender : hören under 1500-talet
påtagligt, att dissimilation spelat en roll vid bruket av
ändelserna -er : -en i andra pers. plur.

Hvad 1500-talet8 växling sender : hören angår, så kan
förhållandet så uppfattas, att växlingen är av relativt ungt
datum; då ändelsen -en började intränga från indikativen
och konjunktiven till imperativen, och då man således hade
valfrihet mellan -er och -en, så valde man -en i verb med
r i roten. Men så vitt jag ser, hindrar intet att fatta
förhållandet på så sätt, att språket under förra delen av
1500-talet i detta avseende representerar en dialekt, där överhuvud
slutljudande 4r genom dissimilation övergick till -m (-en),
när r-ljud (r eller r) föregick: iR bindiR blev därför i
indikativus och konjunktivus is hindin] i imperat. blevo høRtR,
gøriR till høRin (hören), gørin (gören), men imperat. sændiR
etc. kvarstod oförändrad (sender), emedan intet r-ljud
föregick ändelsen -in.

2. Växling av former med -n och former utan -n
i andra pers. pl.
Det är bekant, att andra pers. pl. i indikativ (och
konjunktiv) under 1500-talet dels ändades på -en, -n (haffuen,
fåån), dels saknade -n (haffue, fda). Däremot har man, så
vitt mig är känt, icke å daga lagt, att formerna haffuen:
haffue växla efter någon norm.

En dylik norm kan emellertid påvisas, åtminstone för
språket i vissa delar av 1541 års Bibel.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:22:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/anf/1900/0278.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free