- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Sextonde Bandet. Ny följd. Tolfte Bandet. 1900 /
273

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Kock: Nord. spr:s hist.

273

dativformerna. I Tidskrift f. fil. N. R. ni, 256 har jag
framhållit, att emellertid även i engelskan och franskan
dativ-formerna i vissa pronomina undanträngt ack.-formerna,
och jag såg orsaken till denna företeelse däri, att pronomina
oftare än substantiv och adjektiv beteckna personer och
därför oftare brukas såsom indirekt objekt.

Det är otvivelaktigt, att denna omständighet spelat en
viktig roll, och till denna min åsikt har Jespersen: Engelske
kasus 106 anslutit sig.

Emellertid hava även andra faktorer havt betydelse vid
dativernas seger i de nämnda svenska pronomina.

Man kan nämligen fråga: huru kommer det sig att,
fastän i fsv. dativ-formerna mær, pœr, sœr undanträngdes av
ack.-formerna mik, pik, sik, ändå tvärtom dat.-formerna
honom, hœnne segrade över ack. han, håna, och detta, ehuru
naturligtvis även mær, pær, sœr ofta brukades som indirekt
objekt?

Det bör beaktas, att dessa två förändringar icke inträdde
samtidigt. Redan i våra älsta fsv. urkunder finner man
exempel på mik, pik, sik i dativisk funktion; detta är t. ex.
fallet i Bryniulvs stadga, och i Upplandslagen hava de
regelbundet denna användning (Söderwall: Hufvudepokerna s.
21). Däremot börja ack.-formerna han, håna att
undanträngas av dativerna honom, hœnne först vid mitten av
1400-talet (ib. s. 63), således 150 år senare.

Vid införandet av formen hœnne i ack. var det av stor
vikt, att hœnne mot medeltidens slut fungerade icke blott
såsom dat., utan även såsom gen. Utvecklingen av den äldre
gen. hœnnar (hœnnaR) till hœnne {henne) är ljudlagsenlig.
Såsom jag i annat sammanhang visat, förlorades -ä och
försvagades ändelsens a till e i hœnnaR > hœnne {henne),
emedan ordet synnerligen ofta var relativt oakcentuerat, och då
hade levissimus på ultima (Sv. landsm. XI, 8 s. 26). Då
man nu vid denna tid hade en växling iagh : migh, thu :

AUIT »ÖB MOBDMK FILOLOGI XVI, HT FÖLJD XII. 20

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:22:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/anf/1900/0281.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free