Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318
Tiselius: Anmalan.
enligt förf. i typen varsel semilenis växlande med lenissiinus, i
typen båtar semifortis växlande med semilenis; for rspr. brukar i
förra fallet antas lenissimus, i det senare semilenis. Vidare ha i
regeln alla mer än tvåstaviga sammansättningar sista leden
huvud-tryckig. "Här anmärkes emellertid en gång for alla", säger förf.
s. 14 efter att ha talat om dylika sammansättningar, "att
riksspråkets exspiratoriska akcentuering användes omväxlande med
akcentförskjutningen ock att det ofta är ytterligt svårt att avgöra,
vilket-dera akcentueringssättet ett ord har i ett visst fall". De tvåstaviga
sammansättningarna eller åtminstone flertalet av desamma föras av
förf. till två grupper, av vilka den ena "vacklande" betonas 2—3,
3—2 (3—3) ock den andra betonas 3—2. Månne ej emellertid
"vacklan" i fråga om betoningen förekommer i den senare gruppen lika
väl som i den förra, i t. ex. salstcol, gråsten ock svårbedd lika väl
som i hustak, ekspik ock tungrodd, ock månne ej förekomsten av
den ena eller andra betoningen åtminstone till en del regleras av
den satsfonetiska ställning, som intas av ordet? Förf. uppger själv,
att även i den senare gruppen "i best. form huvudtrycket stundom
flyttas över på senare ledet, åtminstone hos substantiven". Jämför,
huru man i Fasterna socken i Roslagen vid sidan av varandra hos
en ock samma person kan ft höra uttalen: de va ätt stort linntre
(xx’) ock de är linntre (x’x) e stort, linntre (x’x) växer bra; de
va än duktig länsman (xx’) ock länsman (x’x) e här. Intressant är
att härmed sammanställa §§ 929 ock 1901 i Sweet’s New English
Grammar. Ordfogningsakcenten är utan tvivel ett område, på vilket
många upptäckter äro att göra.
Överraskande akcentbestämningar äro: den låga mitteltonen i
tongången cGA med intensiteten 3—1—0 i sockennamnen BjörMinge,
Bälinge s. 31, när därmed jämföres typen sötare deH, 3—1—0 s. 22;
likaså den låga mitteltonen i tongången cGH, 0—3—1 i Bálingsta s.
31 ock den låga sluttonen i typen fönsterbeslag ccAH, 2—0—0—3 s.
25 ock 13, i mr. för det förra ordet ättikka deH, 2—3—1 s. 22, för det
senare husförhör cAd, 2,1—0—3 s. 24; vidare att upptakten anges
så svag i t. ex. karamell, tjugeen, kom i hog 0—0—3 (tryckfel?) ss.
23, 24, jtnf. äventyr, hundrafämm, utestängd 2,1—0—3 s. 24. Månne
ej några av dessa uppgifter möjligen bero därpå, att förf. anger
annat uttal än det "lexikaliska"?
Till sist må påpekas, att förf. på flere ställen — ss. (4), 5, 9,
12, 20, 28 — vidrör, men, som det synes mig, ingenstädes fullt
klart ock tydligt karakteriserar en viss reducering av kvantitet ock
intensitet, som förekommer i vissa ordfogningar i målet i ord, som
ha "enkel klanglös konsonant mellan vokalerna" ock höra till
akcenttypen båtar. Det vore av intresse att av förf. f& upplysning,
om han bestämt iakttagit, att denna "förkortning" t. ex. av första
ordet i förbindelsen sita här ej inträder i förbindelserna rida + här
ock sitter -f här.
Göttingen i april 1899. Q. Ad. Tiselius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
