Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190 Kock: Brytning och nasalvokaler.
runinskrifter från 1000-talet att bedömma. Så ock nasalt a
efter nasal konsonant i rotstavelsen, när någon gång i någon
relativt yngre runinskrift exempel därpå anträffas.
Då föregående nasal konsonant på samnord. tid icke
na-salerat efterföljande vokal, så är naturligtvis nasaliteten även i
isl. ord sådana som mér, fr amer "fräcka" av relativt sent ursprung,
d. v. s. i stavelser med fortis och i stavelser med stark levis.
Den gamle isl. grammatikerns uppgift, att ord av typen
mér hade nasalvokal, bekräftas av övergången $ > ó efter
nasal konsonant i isl. n$tt > nött, nfyranni > nógrannt] jmf.
Falk i Arkiv N. F. II, 114 ff., Wadstein: Fno.
homiliebo-kens ljudlära s. 66 ff., Kock i IF. V, 155, Arkiv N. F. Yl,
341 f. Denna utveckling av nasalt é till ó synes emellertid
hava varit sen, ty ännu den gamle isl. grammatikern upptar
v$n "förhoppning" såsom exempel på ord med nasalt g (ej
nasalt ó1)). Om partikeln ne f a : nema och den senare
formens förhållande till nasaleringen jmf. Kock i Arkiv Ht, 155.
Om i den gamle isl. grammatikerns språk (såsom Noreen
antar) även stavelser med svag levis hade nasalerad vokal,
när denna föregicks av nasal konsonant (t. ex. de
långsta-viga gen. pl. minna av pron. poss. minn "min", komparat.
brinna "skarpare"), så är naturligtvis även denna nasalitet av
relativt ungt datum och ej, såsom Noreen menar, urgammal.
Detta kan för de två nämnda exemplen till full evidens visas
även på en annan väg. Gen. pl. minna har som bekant i
jämförelsevis sen tid uppstått ur äldre *minRa (jmf. got
mei-naizé) och komparativen brinna ur äldre *brynm (jmf. got.
batizan). Det är emellertid självklart, att den nasala
konsonanten ej kunde nasalera den följande ändelsevokalen i minna,
bri/nna vid en tid, då orden ännu hette *minna, *br$nRa.
’) Det är för övrigt anmärkningsvärt, att g’l "rem" av honom anförts
med onasalerat p’, ehuru, ordet, såsom Falk Arkiv N. F. II, 115 gjort troligt,
hör tillsamman med åynvArj "rem" och på grund av sitt nasala g’ överg&tt till
61. Ordet synes alltså omkring 1140 icke i alla dialekter hava havt kvar
nasaliteten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
