- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Sjuttonde Bandet. Ny följd. Trettonde Bandet. 1901 /
357

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

864 Kock: Ljudförbindelsen ai w.



bör hava havt ett annat uttal än iö i sådana fsv. ord som
hiöw, lön etc., hvilka icke i isl. hava dylika växelformer, och
detta därför att blott i den förra ordgruppen iö i yngre fsv.
övergår till iø (nysv. sn(i)ö, sjö, yngre fsv. miø-),

under det att iö kvarstår i nysv. hjon, Jon etc. På grund
av en likartad iakttagelse och dessutom med stöd av uttalet
i Nylands-målet, där ord av typen hiön använda io (hion),
men ord av typen miör hava jåä (ivnjåär), framställde
Hult-man i Finländska bidrag till svensk språk- och
folklifsforsk-ning s. 121 noten 1 samtidigt den meningen, att ö i
diftongen iö i fsv. sniör etc. havt ett mera a-liknande uttal än
vanligt långt ö-ljud (Finländska bidrag publicerades något
tidigare än i fråga varande häfte av IF.).

Då alltså o-ljudet i de fornnord. orden siör etc. hade ett
mera a-liknande uttal än ó-ljudet i stóll etc., och då inom ett
vidsträckt språkområde brytningsdiftongen io blev ia (fiolda
> fialda) framför följande a, så är man berättigad att för den
samnordiska språkperioden uppställa följande ljudlag: den ur
äldre aiw utvecklade diftongen io övergick till ia, när
a följde i nästa stavelse. Troligen var vid denna tid io
ännu en fallande diftong (med huvudtrycket på i), eller ock
var det exspiratoriska trycket lika fördelat på i och o.

I nom. sg. sior, gen. sios (jämte siowan), dat. siowi, sio,
ack. sio kvarstod io oförändrat. Däremot övergick io till ia
enligt den uppställda regeln i gen. sg. siowan, nom. pl.
sio-wan, gen. pl. siowa} ack. pl. siowa. I dessa fyra former
erhöll man alltså ia: siawan, siawa, och ia spred sig sedan på
analogisk väg, så att nom. sg. fick formen sian jämte síqr
och vid senare akcentomflyttning på diftongen och därmed
följande förlängning av dess senare komponent: siár, siór. Så
är ock fgutn. siar "sjö" att förklara.

På samma sätt tydes sniár : sniór. Det förtjänar
framhållas, att trots ordets betydelse nom. och ack. pl. sniávar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:22:34 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/anf/1901/0365.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free