Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38*2
Pipping: Anmälan.
Om vi följa spr&ket från M till Ha, skola vi finna, hurusom
förändringar inträda, som göra de förmenta spegelbilderna af M till
vrångbilder.
Jag väljer som typiska exempel de mun öppna ljuden. Frän
genetisk synpunkt kunna de väl icke visa någon mera
grandvä-sentlig åtskillnad än med hänsyn till öppningarnas antal. Men örat
skiljer knappt ett bilateralt l från ett unilateralt, och prof. Jes-
Sersen, hvars praxis är sundare än hans teori, för utan tvekan
essa ljud tillsamman. Ja, han påstår till och med (s. 226), att "de
lydlige indtryk af de to artikulationsmåder icke er til at skelne fra
hinanden". Men i M äro de ju grundväsentligt olika, och "til hver
forskellighed i M må også svare forskelligheder i den hörlige
virkning" (s. 375)?
En närmare undersökning af de laterala ljudens kurvor skall
utan tvifvel lägga i dagen, att skillnaden mellan de bilaterala och
de unilaterala väsentligen utplånats redan vid öfvergån^bn från
området M till området L.
Vid öfvergången från L till 0 visar sig ånyo brist på
motsvarighet mellan kopia och original. Klangkurvor kunna för ögat
visa en brokig mångfald af former, utan att örat förmår spåra
någon nämnvärd olikhet, detta nämligen, om variationerna
företrädesvis bero på olikhet i de samtidigt ljudande tonernas faser. Å
andra sidan alstra vibrationer, hvilkas grafiska bilder äro identiska
för ögat, helt olika hörselförnimmeiser, om blott den ena
vibrationen försiggår i raskare tempo än den andra.
Ja icke en gång mellan fenomenen i 0 och H2 råder en s&dan
motsvarighet, att de senare skulle kunna kallas en trogen
spegelbild af de förra; till och med måste vi finna oss i, att ett och samma
knippe af ljudförnimmelser når vårt medvetande än i en form, än
i en annan. Det som för örat är en grupp af toner, är för
medvetandet ofta detsamma, om tonerna äro inbördes oharmoniska. Äro
de däremot harmoniska, framträda de för medvetandet i regeln som
en enhetlig företeelse, en s. k. klang, men vid ansträngd
uppmärksamhet kunna vi blifva medvetna om, att en mångfald af processer
försiggår i örat1).
Långt ifrån att företeelserna i M, L, 0 och H? skulle bilda
en kedja, i hvilken hvarje ny länk vore en trogen afbild af den
föregående, inträder tvärtom vid hvaije steg framåt en snedvridning
af företeelserna, och i trots af att hjärnan i en del fall, på gruna
af andra sinnens vittnesbörd om genetisk enhet, sammanknippar det
som var åtskildt i örat, kan jag dock ej tvifla på, att processerna
*) På denna sistnämnda punkt är jag beredd att tiU en viss grad gå
prof. Jespersen till mötes. Orsaken till, att hela serien af deltoner i H,
sammanföres till en enhet, ehuru de enligt gällande hypoteser äro åtskilda i 0,
antages ligga i deras genesis. Vanan att höra dem samtidigt utströmma
från en och samma ljudkälla vållar, att vi låta det, som akustiskt är en
mångfald, psykologiskt blifva en enhet. (Jfr härmed prof. Jespersens
betraktelser sid. 400).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
