- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Adertonde Bandet. Ny följd. Fjortonde Bandet. 1902 /
18

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

18 Östergren: Kasus väksl. i fsv.

a^e. Inflytande från danskan, som Söderwall: Hufvudep.
s. 56 synes anta, är i flere av de fall jag kommer att
vidröra, ock särsjilt som sjenerel förklaringsgrund, oantagligt,
då dylika former förekomma i handskrifter, som äljes ej visa.
spår av danismer. Förmodligen har även Söderwall själv
numera överjivit denna tanke.

I ’Barlaam och Josaphat’ (utj. av SFSS i Prosadikter
från medeltiden; handskriften är ej senare än 1442 ock
skriven av översättaren) förekommer 8 gånger dylika jenitiver
med -e för det vanliga -a. I en mängd fall, där man
enligt Kock kunde vänta sig försvagning, finner man i
Barlaam icke spår därav. Så ha superlativer av typen rikaste
i fem., neutr. ock plur. uteslutande -a; hänna, (hinna, sinna
ha inga biformer med -c; ej häller i sammansättningar har
jag påträffat -ß för väntat -a; räkneorden ’hundra’ ock ’tusen’
förekomma blott i formerna hundratha, tusanda; ock slutligen
visa subst, på -are i plur. jenomgående -a. Ett undantag
är den artikulerade formen thiänarene s. 50, men för min
del anser jag det icke osannolikt, att den är analogibildning
efter bestämda formen i singularis. Artikulerade oblika
sin-gularformer med -c- (äller -i-) träffas flere gånger (t. eks. s.

44, 55, 56, 66, o. s. v.), ock dessa torde lätteligen kunna

förklaras, utan att man behöver anta, att försvagning redan
inträtt. Först tänker jag då på den analogiinflytelse från
nominativen, som jort sig jällande i övriga svaga maskulina,
vare sig de haft artikulerad form äller icke (Jfr. Jessen:

Tidskr. f. Phil. V. 213 f.; Kock: Sv. Ake. L 173—175,

där han synes anta utjämning för alla svaga mask., samt
Fsv. Ljudl. 361, not, där han i fråga om de på -are anser,
att bruket av e i singularis bör "åtminstone till god del"
förklaras av ordens aksäntuering). Men även en annan
analogiinflytelse torde här jort sig jällande. Det är att
obsär-vera, att e-vokalen förekommer tidigast i artikulerade former.

Alla de av Kock, Fsv. Lj. s. 361 anförda eksempien visa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:22:57 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/anf/1902/0028.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free