- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Adertonde Bandet. Ny följd. Fjortonde Bandet. 1902 /
142

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

142 Kock: Till fnord. ljüdlära.

i

»

m

Bidrag till fornnordisk ljudlära.

L Konsonant-balans i fornsvenskan.
I Ark. nf. XIII, 161 ff. hade jag tillfälle ådagalägga,

under hvilket forhållande den yngre a-brytningen på
samnordisk tid genomfördes; blott onasalerat a (nom. sg. eta >
iata "krubba", infin. gelda :> gialda), men däremot icke
nasa-lerat a (infin. *eta7 eta) värkade brytning. I sammanhang
därmed påvisades, att kortstaviga ord av typen infin. *eta
(c *etari) med stark levis på ultima längre bibehöllo
nasa-liteten i ultima än långstaviga ord av typen infin. gelda
(< *g elda < *g eldan) med svag levis på ultima. Denna
växling eta (med nasalerat a): gelda (med onasalerat a) har fram-

«

kallats av den samnordiska akcentueringen, liksom fallet är
med den fornnordiska vokalbalansen: fsv. splni: time (< timi),
oblik kasus gätu "gata" : gäto (c gä tu) "gåta", och dialektiskt

tala : brinnœ (c brinna); se Kock: Fsv. ljudlära II, 340 ff.,
Alt- und neuschwed. accentuierung (i QF. LXXXYII) s. 91 ff.

I harmoni med namnet vokalbalam föreslår jag därför
för den för brytningsförhållandena avgörande samnordiska
växlingen eta (med nasalerat a): gelda (med onasalerat a) namnet
nasalitetsbalans.

Men liksom den samnordiska akcentueringen, hvilken ännu

väsentligen fortlevde i fornsvenskan, framkallat vokalbalansen
och nasalitetsbalansen, så har den, efter hvad jag nedan skall
söka ådagalägga, givit upphovet även åt en
konsonantbalans. En dylik har åtminstone dialektiskt funnits i
fornsvenskan.

Det är vid bevarandet resp. förlusten av slutljudande
samnordiskt -/?, som den samnordiska (och fornsvenska)
akcentueringen delvis spelat en roll.

Redan i Tidskrift for filologi ny række III (1878), s.
251 anmärkte jag, att ett ur s utvecklat r förlorats till följe

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XVIII, NT FÖLJD XIV.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:01:57 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/anf/1902/0152.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free