- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Adertonde Bandet. Ny följd. Fjortonde Bandet. 1902 /
150

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

150

Kock: Till fnord. ljudlära.

Detta visar således, att det icke är kvantitets-olikheten
hos ultima av swåraR : tekna\R\, som framkallat
konsonantbalansen.

Antar man åter, att swarän : teknäR hade på ultima icke
blott olika kvantitet, utan också olika akcentuering, så är
saken klar. SwaraR (med stark levis) hade på ultima en
starkare exspiratorisk akcent än teknäR (med svag levis); swäruR
bibehöll därför Ä-ljudet, hvilket däremot förlorades i teknä[R].
Denna akcentuering lever ju alltjämt kvar i ålderdomliga
svenska och norska bygdemål.

Men om det är akcentueringen, som framkallat
könso-nantbalansen, så måste det (såsom vi ovan sett) också vara
akcentueringen, som framkallat vokalbalansen och
nasalitets-balansen.

II. Åkirkeby-inskriften och fornspråkets olika n-ljud.

Den av sandsten förfärdigade och med åtskilliga
skulpterade bilder smyckade dopfunten i Åkirkeby på Bornholm
har som bekant ett särskilt intresse därför, att på den tillika
är inristad en av våra längsta runinskrifter. Inskriften är
avfattad på forngutniska, och funten är av gottlänsk
sandsten. Wimmer har på ett synnerligen förtjänstfullt sätt
tolkat inskriften i det 1887 utgivna praktvärket "Døbefonten i
Åkirkeby kirke". Enligt hans åsikt förskriva sig runristningen
och funten från omkring år 1280. Något senare har Hans
Hildebrand i Vitterhets Akademiens Månadsblad VI, 179 ff,
egnat en liten uppsats åt denna fråga; hans resultat är, att
arbetet är från början av 1200-talat.

I denna min uppsats skall jag söka i en detalj
komplettera Wimmers värdefulla utredning av runinskriften.

Ristaren av Åkirkeby-inskriften har till sitt förfogande
egt ett ganska rikt utvecklat runalfabet, som i stor
utsträckning använder punkterade runor. Så skiljes icke blott mellan
de två i -typerna (som återgiva fornspråkets olika r-ljud: r

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:01:57 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/anf/1902/0160.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free