- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Adertonde Bandet. Ny följd. Fjortonde Bandet. 1902 /
235

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Kock: Anm. om ljudförb. aiw.

335

&mp!r : sniár med iö : œ : íð, vidare a t ex. i vå och
ytterligare isL ey, ei "alltid", så är det en oeftergivlig fordran p&
hvarje teori till växlingens förklaring, att den vanligaste
utvecklingsformen antages hava uppstått på
ljudlagsen-lig väg.

Nu är i vår diskuterade ordgrupp vokalisationen med iö
obetingat den vanligaste. Fsv. literaturspråket har
uteslutande sniðr, sn(i)ør; nysv. sniö, snö; fd. sniö, sn(i)ø. Isl.
brukar sniór (dock även snœ’r, sniár), nyisl. prosa uteslutande
snjór1). Nynorska dialekter använda i regeln snjo (eller därur
utvecklade former). — Fsv. literaturspråket har såsom
simplex uteslutande siör, stør; nysv. sjö] fd. siö och nyda. det
därur utvecklade s(i)ø. Isl. brukar siór (jämte sœ’r, siár), men
nyisl prosa uteslutande sjór1). I nynorska bygdemål brukas
i regeln sjo (eller därur utvecklade former). — Fsv. har
uteslutande miör) fda. m/o-, nyda. därav mø-. Redan i de älsta
isl« handskrifterna är (såsom v. Fr. s. 38 anmärker) miór den
vanligaste formen. Nyisl. har uteslutande mjór. Nynorska
bygdemål bruka mjo(g) (och det ur mio- utvecklade mjaa).
— Fsv. använder blott sliör, sliø, nysv. det därur uppkomna
slö. I isl. brukas sliór (jämte slœ’r, sliár), i nyisl. blott sljór,
i nyno. bygdemål vanligen sljo (eller därav utvecklade
former). — Ett fsv. *friör förutsättes av det i ä. nysv. och
i svenska bygdemål brukliga adjektivet frö. I isl. är friår
vanligare än fr æ’r (jmf. v. Friesen s. 36), och i nyisl. är
det den enda brukliga formen. Nyno. mål ha frjo (och det
därur utvecklade frø) jämte fræv. — Fsv. fda. nyda.
substantivet frø, nysv. frö har uppstått ur friö (Kock i Ark.
nf. II, 42 f.). Isl. använder friö jämte fræ\ hvilken senare
form segrat i nyisl. I nyno. bygdemål möter frjo (och därur
utvecklade former) jämte fræ. Om den faktiska användningen

*) Se nedan s. 255 om nyisl. gen. snjávar, sjávar, hvilkas jå (iá) i
relativt sen tid utvecklats ur io.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:01:57 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/anf/1902/0245.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free