Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: Anm. om ljudfórb. aitø.
239
Hvad nu först rim av typen mey : deyia angår, så
rimmar här enligt den vanliga uppfattningen en diftong {ey)
med en diftong {ey). Men jag kan icke finna någon
teoretisk grund för att rimmet ey : ey skulle vara underlägset t. ex.
sådana ytterligt vanliga och allmänt såsom fullgoda erkända
rim som el: el i tel: dve/ia (Eysteinn Ásgrímsson, Carmina
norrœna s. 100 str. 98, 4). Ty i ra ey : det/ia utgöres ju
rimmet av vokalen e + det konsonantiskt använda y, och i tel:
dve/ia består det av vokalen e + det konsonantiskt använda 7.
Nu åtföljes i dvelia det i rimmet deltagande /-ljudet av ett
i-ljud, och så vitt jag vet, har ingen — ej häller v. Fr. —
fordrat, att detta i-ljud skulle ingå såsom beståndsdel i rimmet.
Men då är det också omöjligt förstå, hvarför i-lj^det i deyia
med nödvändighet skulle deltaga i rimmet.
Men härtill komma också andra faktorer. Det synes mig
vara höjt över hvarje tvivel, att man sedan gammalt riktigt
bedömt förhållandet, då man satt rim sådana som mey : deyia,
tel: dve/ia i kausalsamband med j-ljudets halv-vokaliska
karakter. Man må för övrigt hava hvilken uppfattning som
häbt om stavelsedelningen i det fornnord. språket {tal-a eller
ta-la etc.), i alla händelser kan ej bestridas, att, om ett
vo-kaliskt ljud (såsom e i deyia) efterföljes av två halvvokaler
+ en vokal, stavelsedelningen dey-ia är vida naturligare och
sannolikare än stavelsedelningen deyi-a (med en triftong, icke
en diftong i penultima). Men avdelade man dey-ia, så är
rimmet mey : dey-ia naturligt. Vidare kan man högeligen
betvivla, att i sådana av v. Fr. konstruerade former som *mey%
i-ljudet omedelbart efter det konsonantiska, nära
besläktade t/-ljudet så mycket framträdde i uttalet, att det skulle
kunnat anses såsom en nödvändig beståndsdel i rimmet.
Emellertid är dock, strängt taget, oppositionen mot v.
Friesens teori om rimmen *meyi : deyia, icke behövlig. Han
medger nämligen själv (s. 55), att man kunde — och detta
redan på 900-talet — bruka rim sådana som freyr: dreyra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
