- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Adertonde Bandet. Ny följd. Fjortonde Bandet. 1902 /
256

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

256

Kock: Anm. om ljudförb. aiw. * 256

intar nyisländska i detta avseende en gammal ståndpunkt, så
att man även i fornspråket ursprungligen havt
ia-(iä-)voka-lisation blott i kasus med a i ultima, ehuru ia på analogisk
väg, men jämförelsevis sällan, inträngde i andra kasus *).

Härmed harmonierar det förträffligt, att det
ålderdomliga Burträskmålet i Västerbotten använder (jmf. J. V.
Lindgren i Sv. landsm. XII nr 1 s. 53, 55) sjö (c isl. si6r\
snjö (< isl. sniór), sljö (< isl. sliór\ mjö- (c isl. wio-), men
däremot (såsom ett sockennamn) Sjevar av appellativet pl. sia*
var "sjöar" med ia, emedan a följer i ultima.

I en fgutnisk runinskrift förekommer namnet sniavaJ[ts],
hvars första kompositionsled synes vara "snö-" (jmf. Pipping:
Ardre-stenarne s. 50, v. Friesen s. 43). Även här har man
således diftongen ia i penultima och vokalen a i ultima.

Ytterligare kan härtill läggas, att fsv. sial "anima" (: run.
siol) naturligtvis icke kan hava fått ia genom påvärkan från
något svenskt ord med annan böjning. Dess vokalisation med
ia är däremot med min uppfattning mycket naturlig. Nom.
ack. pl. och gen. sg. *saiwlaR blev fullt ljudlagsenligt
*sœiw-laR > *sœwlaR > siolaRj som genom påvärkan av ultimas «-ljud
övergick till sialaR. Utvecklingen i gen. pl. *saiwla r> siala
var härmed fullt analog. Från nom. ack. pl. och gen. sg.
sialaR ävensom från gen. pl. siala erhöll nom. ack. sg. sial
diftongen ia. Jmf. Ark. nf. XIII, 364.

Jag vågar tro, att efter dessa anmärkningar icke minsta
tvivel kan finnas om att den ur aiw utvecklade diftongen
io ljudlagsenligt övergått till ia, när a följde i nästa
stavelse.

*) Då fornisl. mor, mår "mås" i gen. har mos, mås (icke *mávar) och
nyisl. máfr "mås" enligt 1ED. i gen. heter måfs, kunna gen. svjávar, sjávar
icke hava överförts från detta ord.

Lund. Axel Kock.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:01:57 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/anf/1902/0266.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free