- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Adertonde Bandet. Ny följd. Fjortonde Bandet. 1902 /
377

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

377 Beckman: Anmälan.



ultimaregelns period kan bilda allitterationer. Det tyckes mig
nämligen forefinnas en viss böjelse att alltför okritiskt låta den
konstnärligt utvecklade allitterationsteknikens regler gälla äfven de
äldsta tiderna och att p& detta antagande bygga förhastade
slutsatser, till hvilka vi då räkna Mortensens påstående, att
allitterationen med nödvändighet förutsätter, att den särgermanska
betoningen af rotstafvelsen ersatt den äldre germanska fria accenten.

De följande kapitlen äro ägnade åt undersökningen af
runinskrifternas material. Det närmaste (kap. II) behandlar de
samnordiska inskrifterna med de äldre runorna. !Det innehåller också (s.
25 ff.) en diskussion af språkbruket, speciellt ordföljen, i
runristningarna, med hvilken förf. åsyftar att vinna syntaktiska kriterier
p& poetisk form. Utan tvifvel förtjänar uppslaget erkännande.
Kauffmann, som Metrik s. 8, Arkiv 11: 310 f. ställer sig absolut
afvisande mot teorien om vers i runristningar och lagar, stöder sig
särskildt på de svenska urkundernas språkform. Någon fast punkt
tror M. sig icke själf ha funnit, och hans förmodan, att
språkbruket i denna punkt först skulle ha förskjutit sig i det poetiska
språket och därifrån "sat sig fast som det normale", tyckes ej
synnerligen lofvande. Har månne förf. glömt, att hvad som skrifves på
vers, är försvinnande väl ej mot hvad som skrifves, men mot hvad
som talas på prosa?

Mera lyckadt tyckes författarens försök (s. 35 ff.) att på
grundval af Schücks och Olriks utredningar få kriterier i ristningarnas
innehåll och tillblifvelsetid. Det förefaller mig nämligen,
som om fall skulle kunna uppvisas, i hvilka prosaisk framställning
är regel och en eventuell enstaka allitteration måste antagas bero
antingen på tillfälligheter eller på ordstäfsliknande formlers
användning.

Efter detta gifves en kort framställning af de mera säkra
run-versernas metrik. Som äldst anger han s. 42

Mistivis dóttir oft moäur sina
Haralds hins góSa Gorms sunar hona,
hvilket (om vi rätta misstaget, att första stafvelsen skulle vara kort)
rytmisera8 så:

J- X X -L X XJ-X-Z-X
viXX-^X J-X XsiX
Denna form är, som synes, icke absolut regelrätt efter den isl.
metrikens lagar, men afviker ej mera, än man i betraktande af
olikheten i öfrigt mellan östnordiskt och västnordiskt kan finna
rimligt. För enstaka fall påvisas 5-stafviga och 6-stafviga verser,
snarlika de från isländskan bekanta. Däremot ställer förf. sig afvisande
mot försöken, att på östnordiskt område uppvisa verser i ljódaháttr.
Den närmast diskuterade raden

enn vá meä hann vapn hafSe
vill förf. mot vanliga regler för förhållandet mellan versslut och
syntaktisk gräns afdela efter hann, så att han får den i fornyrdis-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:01:57 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/anf/1902/0387.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free