Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
378
Beckman: Anmälan.
lag. En sådan afdelning måste dock utan tvifvel afvisas. Säkra
exempel på en dylik versdelning stå knappast att finna, och raden
torde hellre uppföras i serien på osäkra fall än på antydda sätt
rubriceras *).
Förfrs sammanfattande afslutning (s. 55 f.) på denna afdelning
påvisar först det faktum, att en efter från annat håll kända
sannolikt samgermanska principer byggd vers varit känd och utbredd i
norden både före ocn efter det äldre runalfabetets öfvergång i det
yngre. Troligen har denna poesi äfven på östnordiskt område haft
strofisk form. Mot Sievers söker han häfda, att runskrifterna dock
äro ett säkrare grundlag — oafsedt omfånget — än
handskriftstexterna: "runeskrifterne er samtidige kilder og nærmer sig så
stærkt begrebet avtentiske versopskrifter, som dette ifølge
forholdenes natur er muligt/’ och detta i långt högre grad än
angel-saksiska, forntyska och isländska handskrifter.
Det följande kapitlet, det sista i första afdelningen, behandlar
stafrimmet, för såvidt det finnes utanför runverserna. Här är
materialet rikt och resultaten säkra, om än ej alltid så nya. Förf.
har först en ganska rik samling exempel på allitterationer hos Saxo
och andra latinskrifvande författare, men bygger ingenting säkert
på sina listor, utan stannar vid en förmodan, att allitterationen är
afsedd och tillkommen under inverkan af en nordisk tradition.
Resultatet torde ha kunnat göras säkrare genom en rent statistisk
jämförelse med någon lämplig latinsk text, där germanskt inflytande
icke kunnat tänkas. Så genomgås lagarna; därvid konstateras, att
de danska äro mindre ursprungliga, dvs. ha bevarat färre rim.
Äfven i ordspråk är som bekant allitterationen mycket använd, och
en gammaldags versform kan i dem ibland föreligga. Sak samma
gäller om de bekanta allitterationerna i det fornsvenska legendariet,
om hvilka anm. blott ville tillägga, att vi med texträttelserna i
Cod. Bildstenianus för ögonen lätt kunna visa, att de måste
antagas redan i närmaste original ha varit flere än i vår texta).
Äfven i folkvisor förekomma allitterationer, men på goda af
v. d. Recke och Steenstrup förut anförda skäl tror förf., att dessa
äro på litterär väg inkomna och ej bero på gammal tradition. —
Med afseende på metriken i inskränkt mening framhåller förf., och
med rätta, att hvarken lagar, ordspråk eller andra texter äro i
sådant skick, att några framgångsrika restitutionsförsök kunna göras
*) På samma gång förf. afvisar tanken på en ljóðaháttsvers, kritiserar
han (s. 49) det af Brate anförda skälet mot antagandet af sådan, att versen
icke stämmer med den i senare tid gällande kadensregeln om slut på J- eller
Z, X. Skulle anmälaren ha rätt i sin förmodan (Ark. 15: 69), att den
egendomliga kadensregeln utgör en anpassning till melodiens taktstarka
hvilo-punkter, så vinner Brates antagande betydligt i sannolikhet, då kadensregeln
i så fall icke gärna kan vara en ung, specifikt isländsk utveckling.
a) Obs. t. ex. Kærare hafa helin än b amin) hvari helin rättats till
dødhin. Leg. s. 476.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
