- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Adertonde Bandet. Ny följd. Fjortonde Bandet. 1902 /
380

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

380

Beckman: Anmälan.

Däremot har förf. såsom relativt normal upptagit en vers, som
tyckes mig höra till de svåraste. Den lyder:

pit lif som hans suœrþ skaf ginum ganga
och rytmiseras af Mortensen:

Xi|XXi XviXl X

Detta måste vara oriktigt. Jag vet ej, hur M. öfversätter, och
har själf icke kunnat finna någon annan tolkning, än denna: "Ditt
lif liksom hans (lif) skall ett svärd genomstinga." Om så är
meningen, får tydligen hans hvad v. Kræmer kallar "öfveruppdrag,"
dvs. skyldigheten att jämte egen betydelse uppbära ett utelämnadt
ords. Men "öfveruppdrag" medför i vårt språk alltid starkton; att
så varit förhållandet äfven i andra språk visa de s. k. själfständiga

Sronomina i franskan och engelskan (le mim, mine mot mon, my,
elvis äfven moi mot me) och detsamma torde väl då ha varit fallet
i fornsvenskan. Men på det sättet få vi tre prosodiskt starktoniga
stafvelser i versen, och den afsedda rytmiseringen blir oviss.

Tvifvelaktig tyckes mig ock rytmiseringen

Qup biúþar os háua nan iui ált mæ’ran.
Att flytta den första ictus till Gup går lätt för sig; värre är att
han nog får som starktonigt led sättas i spetsen för andra
half-versen. M. tyckes ha tänkt, att han går tillbaka på Gup, men
meningen är tydligen Kristus *). På liknande sätt läser jag några
rader längre ned

haua hån kær are Kue var o
Jag tror, att man i dylika fall hellre bör lyssna till örat än till de
af Sievers uppställda reglerna för olika ordklassers betoning. Att
han oftast står i sådan ställning, att det som följd däraf är svagt
betonadt, visar ingalunda, att det äfven i andra fall skall s& vara.
Därför godkänner jag obetingadt Mortensens rytmisering.

håns lif cen vårt skal ós vara kérra.

Af liknande skäl vill jag läsa några rader längre ned:
# mér skúlde iak pinom døp varkunna

hvarigenom vi få denna vers något oregelbunden, dock ej särdeles
markerad t, då døp nog kan öfverglidas; pinom däremot står i
påtaglig antitetisk betoning, mot ett föregående mopor.

Betydelselös för hufvudresultatet blir min läsning; pa hon
skúlde mík etc. Däremot skulle en, språkhistoriskt sedt, rätt
sannolik läsning nykomen och nyfø’dar bringa två verser något
närmare den vanligaste formen.

Till bevisen på förf:s berömvärda försiktighet hör, att han icke
velat företaga texträttelser utan låtit texten vara, som den i
handskriften är. Emellertid ligga ibland rättelserna "snublende nær/’
Så har M. afstått från att rytmisera första hälften af raden:

firi pœt mœst nutum vi pinna napa.
Kristi försoningsdöd har väl emellertid ej haft till följd utan till

’) En obetydlig metrisk vinst af min läsning är en allitteration.
Det är naturligtvis ej det som bestämt mig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:01:57 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/anf/1902/0390.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free