Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
391
Beckman: Anmälan.
rådet 8, 9 och 10 stafvelser, under det den återstående fjärdedelen
är fördelad på högre och lägre tal.
Därnäst konstaterar han, att rimordet ofta står inkongruent.
Dock går han på denna punkt en liten smula ytligt tillväga, i det
han sammanblandar ord af mycket olika typ. En stark biton på
rytmiskt afstånd från hufvudtonen, alltså Hildebrand: bland är ju
för oss ett felfritt rim. Något osäkrare är det med ord på .~hg>
I alla händelser borde dessa två grupper ha skilts från ord sådana
som klenodia, där den rimbärande stafvelsen på sin högsta höjd har
rytmiskt bitryck af lägsta grad. En statistisk beräkning af dessa
ords frekvens i rimslutet, jämförd med deras frekvens i det hela,
skulle nog ha gjort det möjligt att se, hvad som berodde på
rim-nöd, och hvad som öfverensstämde med språkets lagar.
Därefter vidtager undersökningen af den danska rimkrönikans
vers. Kompositionen är här icke rapsodisk utan strofisk, och detta
jämte andra omständigheter framkallar frågan: var denna vers till
sin byggnad en sångvers? M. ger därvid en vacker samling
exempel på tryck, som uttryckligen beteckna med rimkrönikans
överensstämmande former som afsedda för sångföredrag, och han anser
sig berättigad sluta, att rimkrönikan var diktad i för sång byggda
strofer. Det är en omständighet, som han härvid icke tagit till
intäkt för sin teori, men som åt denna skänker en icke obetydligt
ökad sannolikhet. Under det den förut undersökta rapsodiska och
parvis rimmade knitteln, då kvinnligt rim användes, låter sista
höjningen falla på rimordets tonstafvelse, så får man här "i det
övervägande flertalet fall" fram en fjärde höjning blott genom att
utsträcka rimordet öfver två takter. I min verslära § 25, anm. 4
har jag visat, att detta rytmiseringssätt har sin grund i musikens
fordran att få melodiafslutningen på stark taktdel. Det är mycket
an-tagligt, att de kvinnliga rimorden just beteckna melodiens fastaste
hvilopunkter. Är detta antagande riktigt, få vi naturligtvis för de
fåtaligare verser, som utan rimordets utdragning på två takter
naturligt läsas fyrtaktigt, antaga ett öfverglidande i sångföredraget af
någon prosodiskt stark stafvelse.
Det sista kapitlet behandlar reformationstidens, särskildt
skoldramats, knittelvers. Genom en exkurs på tyskt område får förf.
tillfälle uppvisa, det man nu uppställt och sökt efterlefva en
stilregel, enligt hvilken korta verser passade för skämt och
munterhet, långa verser däremot för höga, allvarliga ämnen. Detta är
tydligen ett steg i den afbrutna utveckling, som kunnat leda till att
knittelversen utvecklats inifrån till verklig konstform i stället för
att nu ersättas af importerade former, alexandrinen och hexametern.
Allra sist behandlar förf. den öfvergångstid, då man sökte
rädda sig ur regellösheten genom att på franskt sätt räkna
staf-velserna. Förf. är här särskildt hemma; han har af Köpenhamns
universitet erhållit guldmedalj för en afhandling öftrer detta ämne.
Förhållandena äro i det hela desamma som i det samtida Sverige.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
