Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
370
Tuneld: Anmälan.
de faktiskt foreliggande forhållandena, som P:s förklaring i första
ögonblicket kan synas tilltalande 1).
Även till Kocks antagande av i/e-omljud sluter sig P., dock
även här med en annan förklaring än den Kock själv ger. P.
haller före, att i på grund av ä:s begynnande sonantisering så
tidigt förlorat i dynamisk styrka, att det redan under första
perioden var tillräckligt svagtonigt för att verka omljud, och det är,
enligt P., på den dynamiska styrkan hos i, ej hos hela stavelsen,
som det vid omljudet beror. Under förbigående av annat
inskränker jag mig till att påpeka, att P. för att vara konsekvent i så
fall också måste antaga en liknande begynnande sonantisering av
r i ír efter lång stavelse, hvilket å sin sida skulle haft till följd,
att i t. ex. i *fötiR (isl. f0’tr) ej under första perioden kunnat
verka omljud, emedan det redan före periodens inträde helt och
hållet reducerats 2).
Även i var under första perioden dynamiskt svagtonigt och
verkade därför, enligt P., under denna period omljud. P.
fortsätter: "Det åskådningssätt jag här förfäktat, bereder ej små fördelar.
För att förklara omljudet i fisl. elligar behöfver man numera ej
med Kock {Die alt- und neuschwedische Accentuierung § 431)
tillgripa den förtviflade utvägen att antaga en utveckling *ali-liköR
> elligar. Kock uppställer den djärfva satsen, att ett i, som
syn-kqperats efter kort rotstafvelse, verkat omljud i förra leden af ett
kompositum, om den senare leden uppburit hufvudtonen 3). Detta
antagande strider mot allt hvad man för övrigt vet om
omljuds-prócesserna. De underlättas icke, utan försvåras, då den stafvelse,
*) Ett positivt stöd för sin ¾-omljudsteori anser sig P. ha framlagt i
den i Neuphil. Mitteil. s. 1 if. influtna uppsatsen genom den framställning,
han där givit av den labiala brytningens historia. Brytningens resultat,
brytningsdiftongens kvalitet, är, enligt P., beroende av den tid, u verkat
brytande. Företeelsen är alldeles parallel med i-omljudet.
Oavsett de betänkligheter, som från reell synpunkt kunna framställas,
må från rent formell framhållas, att man på grund av P:s uraktlåtenhet att
närmare bestämma de ingående faktorerna, raskheten av
w-brytningstenden-sens stigning och hastigheten av u:s aksentforsvagning, särskilt hvad fsv.
beträffar, kan komma till resultat, alldeles motsatta P:s egna. Under
sådana förhållanden är det omöjligt att uppfatta w-brytningen som ett stöd
för P:s i-omljudsteori.
a) Neuphil. Mitteil. s. 18 övergiver P. denna förklaring och sluter sig
till Liden, som påpekat, att de fall i hvilka vi ha -*Ä-omljud, i det närmaste
sammanfalla med dem, i hvilka i synkoperats i slutstavelse.
Avlidne Prof. Söderberg framställde vårterminen 1901 på nordiska
seminariet i Lund en anmärkningsvärd förklaring för vissa fall av detta omljud,
nämligen för de omljudda kortstaviga presensformerna av de starka verben,
t. ex. 2 pers. pres. isl. ferr <c *färizi. Genom synkope av det ursprungligen
i tredje stavelsen stående i, fick i i andra stavelsen tvåspetsig aksent och
förlängdes. På detta sätt kunde det bevaras in i andra omljudsperioden och
verka omljud, hvarefter det synkoperades. Under vårens lopp kommer en
uppsats av Prof. Söderberg över denna fråga att inflyta i Lunds
Universitets årsskrift.
3) Kursiverat av P.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
