Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tuneld: Anmälan. 371
som är utsatt for inverkan af en omljudande vokal, far reducerad
betoning. — Formen elligar förklaras mycket enkelt, om vi antaga
en utveckling *alia~ltköR > *elia-liköR > elligar*.
Med ovanstående ord avfärdar P. Kocks teori något
lättvindigt. Både i Alt- und neuschw. Accentuierung s. 202 och i Ark.
nf. VIII, 256 har Kock framställt förhållandet så, att i
sammansatta ord med omljudd kort rotstavelse i första
sammansättnings-ledet detta första led varit aksentuerat med semifortis och andra
sammansättningsledet med fortis. Jag känner intet rörande
om-ljudsprocesserna, som talar mot den uppfattning, som här uttalats,
att en med semifortis aksentuerad vokal lika fullt som en med
fortis aksentuerad kan undergå omljud. A andra sidan är det
däremot väl känt, tvärt emot hvad r. påstår, att omljud inträtt i
semifortisstavelse, men ej i fortisstavelse. I vissa fhorska
urkunder uppträder yngre enkelt w-omljud i ord, använda som senare
kompositionsleder, fastän dessa ord såsom enkla sakna
om-ljud, t. ex. fortölum: talu, sunnodogum: dagum; jfr Kock: Ark.
nf. VIII, 163. Hvad Kock Alt- und neuschw. Acc. § 431
framhåller beträffande elligar, är emellertid icke det, att
semifortis-aksentueringen i och för sig varit orsak till omljudet, utan att i
på grund av olika akcentuering kunnat bevaras längre och
synko-peras senare — under andra omljudsperioden — vid ett tillfälle,
i ställningen mellan semifortis och fortis, än vid ett annat, mellan
fortis och semifortis.
En annan fråga är, om vi verkligen ha rättighet att med P.
för elligar ansätta *alia-ltköR, ej *ali-liköR. Man har ju hittills med
stöd av alla hithörande runinskrifter ansett, att vid tiden för
om-ljudets inträdande ia-stammarnes kompositionsform i de nordiska
språken slutat på -i. P. vill nu under hänvisning till det finska,
enligt honom från de nordiska språken lånade ortnamnet
Härja-välta göra troligt, att vid denna tid kompositionsformen slutat
icke på -i, utan på -ia. De i runinskrifterna belagda, såsom
ia-stammar ansedda första kompositionslederna kuni- och
hari-förklarar P. som s-stammar, härvid, hvad kuni- beträffar,
stödjande sig på Sievers i PBrB XII, 489. Möjligheten av att
kuni-är en s-stam, hvars z i urgerm. tid assimilerats med det den sista
sammansättningsdelen, -mu[n]diu, börjande m, kan naturligtvis
icke förnekas. Lika litet är det naturligtvis omöjligt att i
hari-se en s-stam, fastän man gärna vill tänka sig, att $ (#) i så fall
skulle bevarats i någon av de till oss komna runinskrifterna.
Sannolika synas de båda antagandena emellertid icke vara.
Intet hinder torde emellertid föreligga för att i Harjavalta
se ett lån från gotiskan. Wiklund omnämner i sin skrift När
Jcommo svenskarne till Finland? s. 28 not 2, att detta ortnamn
även förekommer i norra Ingermanland, något som gör detta
antagande ej osannolikt. Ännu naturligare är dock att anse
Härja-välta vara lånat från de nordiska språken på en tid, då ännu icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
