Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tuneld: Anmälan.
373
En svår stötesten för P:s teori äro avgjort de alltid
oom-lindda formerna av karl. Att P. till förklaring framdrager
lappska låneord, som skola gå tillbaka på former utan i, kan tydligen
ej anses för annat än en nödfallsutväg *).
Till de synkoperande a-stammarne räknar P. också
ia-stam-marne. Av de tre eller fyra verkliga ia-stammar — alla neutrala
— med i-omljud i kort rotstavelse, som, enl. P., föreligga, är det
förnämsta exemplet hunderi, belagt 13 gånger, alltid i singularis
och alltid med omljud. Ordet hör ej hit och kan tydligen ej
användas som bevis för P:s teori. Omljudet i de neutrala
ia-stam-marne är, som bekant, i hela singularis, med undantag av dativen,
samt i nom. och ack. pluralis verkat under andra omljudsperioden.
Att under sådana omständigheter i hunderi se ett exempel på
omljud i kort stavelse, verkat av synkoperat i, är givet alldeles
oriktigt. Härtill kommer, att det långt ifrån torde vara säkert, att
e i hunderi är kort. Suffixet -aria har ursprungligen lång vokal,
och a är som långt bevarat i fht. i så sen tid som hos Notker.
Jfr Klu^e: Stammbildungslehre § 9, Falk i PBrB XIV, 36 a. Låg
semifortis på suffixet, var a vid tiden för omljudets inträdande
säkert halvlångt.
Det som ovan yttrats om neutra på -eri. gäller väsentligen
också de maskuliner på -m, som från att vara ¾a-stammar genom
metaplasm övergått till ¾Yw-stammar. Alla sådana uppträda i
gutn. med omljutt suffix.
Förklaringen till det uteslutande eller delvis inträdande
om-ljudet i -aria är i gutniskan likaväl som i isl. naturligen att söka
hos aksenten. Hade suffixet semifortis, verkades ljudlagsenligt
omljud under andra perioden. Jfr Noreen: Aisl. gramm.2 § 64,
Kock: Alt- und nschw. Acc. § 359.
Man behöver emellertid ej antaga, att en sådan aksentuering
varit den i gutniskan uteslutande brukliga; en blott fakultativ
användning därav i förbindelse med inverkan från lågtyskan är
tillräcklig för att förklara det i de forngotl. beläggen genomgående
omljudet. Det är tydligen ej endast eller ens förnämligast genom
inflytande från de direkt övertagna låneorden, som lågtyskan, när
det gäller en avledningsändelse som -ari, övat inverkan. En mängd
gutar talade båda språken; användes -eri i större utsträckning i
det ena språket, överfördes denna vidsträcktare användning också
*) Neuphil. Mitteil. s. 16 påpekar P. det gutn. sakr, som alltid
förekommer utan omljud, fastän ordet på isl. heter sekr med omljud. P. menar,
att i gutn. anslutning till fem. sak varit avgörande för omljudets
uteblivande, en anslutning, som det isl. ordet undgått på grund av substantivets
växlande vokalisation.
Enligt min mening hade det gutn. adjektivet större anledning att sluta
sig till det omljudda verbet, gutn. sekia sik, än till det oomljudda
substantivet, gutn. sak. Trots den anförda invändningen står för mig gutn. sakr,
sammanställt med ovannämnda karl och de längre fram följande stafr, matr,
som ett fullgott bevis för att omljud ej inträtt i kort stavelse i forngutn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
