Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 258
Kock: Ljudförb. ai w.
len behandlades på olika sätt: i *nikwÍR > nyhr har den
labiali-seratsj men i HipUR > tipr har den icke labialiserats.
Detta visar, att man aldrig havt någon form *nihuR.
Saken är mycket enkel: i *níkwÍR och i alla de andra ovan
anförda därmed likställiga orden kvarstod w-ljudet efter förlusten
av andra stavelsens vokal: *mhwR. Vid förlusten av w Övergick
*nikwrt senare till nyhr genom äldre rø-omljud. Yid förlusten av
u i HipUR > Upr inträdde intet labial-omljud, efter som det äldre
%-omljudet icke värkar på i. Det behöver knappast tilläggas, att
w-förlusten i det enst a viga *nikwR naturligtvis icke behöver
hava inträtt samtidigt med ^-förlusten i det tvåstaviga *lipUR *).
B) Min åsikt, att w vid förlust av följande ö-ljud icke övergick
till u9 bekräftas fullständigt av den svenska Vedelspang-stenen
(enligt Wimmer Danske runem. I, 55 från c. 950). Här läser man
aft siktriku sun sin "efter sin son Sigtrygg". Då den yngre
runskriften ej skiljer mellan u- och w-ljuden, kan för
beteckningens skull siktriku angiva lika väl uttalet Sigtriggw som uttalet
Sigtriggu. Hvilketdera är fallet? De urnord. formerna av
siktriku och sun äro som bekant *Segitriggwa och sunu. Ett -a
med infortis förloras före ett -u med infortis. Alltså blev
*Segi-triggwa till Sigtriggw, medan sunu alltjämt kvarstod. I fall nu i
och med förlusten av -a i *Segitriggwa «^-ljudet omedelbart
övergått till u (alltså * Sigtriggu), så är det alldeles ofattligt, hvarför
på Yedelspang-stenen -u i ^Sigtriggu (siktriku) kunde kvarstå,
ehurn -u i Sunu "son" > sun förlorats2).
Saken löses emellertid helt enkelt. Urno. *Segitriggwa blev
Sigtriggw, på Yedelspang-stenen skrivet siktriku, och det ligger
naturligtvis alldeles intet påfallande däri, att ^-ljudet i Sigtriggw
kvarstod, när M-ljudet i sunu > sun förlorades3).
Jag övergår nu till utvecklingen av ljudgruppen aiw till aw
framför vokal. För den händelse att icke alla läsare av denna
uppsats i detalj erinra sig min och v. Fr:s olika åsikter om utveck-
1) I Aisl. gramm.3 § 74. 5, a uppställer Noreen följande regel: "i y7
wo u aus w entstanden ist", och han anför de ovannämnda orden nyhr etc.
såsom exempel, i det han (med v. Friesen) antar följande utveckling: *nikwiR
> *nikuR > nyhr etc. Såsom vi nu sett, är denna uppfattning icke hållbar.
2) Detta är så mycket förunderligare, som sunu såsom ett kort -
stavigt tvåstavigt ord hade en starkare akcent på ultima än ett lång-stavigt
tvåstavigt ord (t. ex. *wandu = isl. vgnd Kock: Alt- u. nschw. acc. § 226),
och som ett ord av typen ^ tv an du måste hava havt en starkare akcent på
ultima än det trestaviga sammansatta *Sigtriggu med fortis på första,
se-mifortis på andra stavelsen. Ordet sunu måste således på ultima hava havt
en betydligt starkare akcent, än * Sigtriggu hade på sin ultima.
s) Noreens uppfattning av siktriku på Yedelspang-stenen (Aisl. gr.8 s.
118) är alltså enligt min åsikt icke riktig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
