- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Tjugonde Bandet. Ny följd. Sextonde Bandet. 1904 /
268

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

2 268

Kock: Ljudförb. ai w.

den vanligaste utvecklingsformen antages hava uppstått på ljud
-lagsenlig väg".

Jag konstaterade, att iö-formen i dessa ord (siór, sniör etc. etc.)
obetingat är den vanligaste över hela det nordiska
språkområdet. Detta medgiver v. Fr. s. 347 vara riktigt.

Mot v. Fr:s teori framhöll jag och framhåller fortfarande, att
han nödgas förklara alla dessa normalformer med iö på
ana-logisk väg.

v. Fr. har tydligen insett, att detta är en ytterst graverande
anmärkning mot hans teori. Han gör sig därför s. 347 ff. stor
möda att bemöta den.

Han har dock, så vitt jag ser, alldeles icke lyckats i detta
sitt bemödande.

Mycket utförligt talar han om huru analogi-inflytande i
allmänhet gör sig gällande i språket, huru vissa former i ett
para-digm äro, hvad han kallar, fasta (eller minnesformer), och huru
andra äro, hvad han kallar, flytande — huru de "fasta" formerna
kvarstå, och huru de "flytande" formerna förloras.

Det är mig emellertid (trots upprepat studerande av dessa
hans anmärkningar) omöjligt inse, att han med dem sagt något
annat, än hvad som för hvarje språkman sedan gammalt är
välbekant. Yi veta ju alla mycket väl, att vid en äldre böjning med
ljudlagsenligt växlande t. ex. rotvokalisation (ex. nom. biörn, gen.
biarnar, dat. bir ni, ack. biörn, pl. nom. birnir, gen. biar na, dat.
bi or mim, ack. biornu) denna växling i längden oftast icke kan
bestå, utan att en bland typerna oftast blir segrande. I vårt
exempel har i svenskan io-formen genomförts (fsv. biörn, nsv. björn).
Och hvarför? Naturligtvis emedan io-formen bäst inpräglat sig i
minnet, och detta åter beror väsentligen därpå, att denna form
användes i fläst (fyra) kasus, däribland de mycket) brukade nom. ack.
s g. (biörn).

Något annat än detta bekanta förhållande framgår icke av
v. Fr:s anmärkningar.

Däremot nämner v. Fr. icke (hvilket här mera intresserar oss),
att man stundom till resultat får två (eller flera) växelformer. Så
lever ju ordet fiorpr: gen. fiarpar etc. med sa«nma böjning som
biörn i nysv. kvar dels under formen fjord, dels under formen fjärd.
I detta ord har man (för att använda v. Fr:s terminologi) havt två
"minnesformer".

Men hvilket resultat vill nu v. Fr. draga av sitt
resonne-mang? Han yttrar s. 350:

"Vi egde... under tiden efter 800-900 och till c:a 1100 dubbla
flexioner,

sg. n. snær
g. snœs
snœuar

samt *snœur

*snœus
snceuar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:23:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/anf/1904/0276.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free