Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182
Sjöros: Gtanmäle.
merna m^nr och matr. Mitt antagande torde dock q få anses för
djärft, d& formen är rikligt belagd i fsv., och öfverg&ngen nn +r
> är är samnordisk (Noreen, Gesch. d. nord. Spr.a § 59) och
förekommer redan i rundanskan, suþr på Sæddinge-stenen. — Oklar
är prof. W:s egen tolkning af nasalitetsbeteckningen i denna
inskrift: "–-anser jeg det for meget let forklarligt, at den
runerister, som skrev og udtalte kl^mulan med -an, også udelod
nasalen i det umiddelbart følgende man, så meget mere som dette
ord i denne sammenhæng, hvor hele vægten lå på adjektivet,
sikkert var temmelig svagt betonet*. Antingen menar prof. W.
härmed, att i det förra ordet var vållande till Bamma skrifning
i det senare: en s&dan förklaring kan jag väl förena mig om, men
jag vill p&peka, att det vore ett fullt lika "slem skødesløshedsfejl",
som det prof, W*. vill fritaga ristaren af Vedelspang I från (sid.
64). Af sista delen af det ofvan citerade kan man måhända sluta
sig till, att prof. W. egentligen menat, att -an påverkade uttalet
af det följande ordet. Att en föregående oral (infortis)vokal vore
i stånd att genom analogiskt inflytande denasalisera en följande
nasalerad (fortis)vokal måste jag betrakta som något a priori ytterst
osannolikt. Sid. 222, 224 har jag antagit, att ett ords
infortis-accent kunde ha till följd nasalitetens försvinnande, men, väl att
märka, blott hos ord som företrädesvis hade denna accent;
Erof. W. antager, att nasaliteten skulle försvunnit hos ett ord,
vilket så goat som alltid hade fortis, blott därför att det
tillfälligtvis måhända hade något svagare satsaccent, och detta
verkligen observerats af ristaren, hvilken gett det uttryck i skriften —
detta antagande synes mig falla på sin egen orimlighet.
Prof. W:s uttalanden om pansi kan jag ej anse som
bindande bevis. Efter att ha refererat min åsikt (framställd s. 220 ff.)
anmärker han (s. 56 f.), att den till väsentlig del grundar sig på
förutsättningen, att a längre behöll nasaliteten än te. Att denna är
riktig, anser jag efter det ofvan (sid. 177 ff.) sagda yttermera
ådaga-lagdt. Prof. W. fortsätter: "Jeg tror ikke, at formerne i de
nordiske sprog tillader antagelsen af et pqnnsi ved siden af ppnnsi
allerede i vore ældste indskrifter. Med sikkerhed lader formen
pcennsi (pennst) sig jo først påvise i forholdsvis meget unge
indskrifter (þinsi, þensi), og jeg har altid antaget og antager
fremdeles ligesom Bugge (1. c.), at pænnsi er opstået af pannsi ved
lydsvækkelse". Att här ingå på sistberörda fråga är dess mera
öf-verflödigt, som det torde f& anses tämligen allmänt antaget, att
a: (B i detta pronomen beror på afljudsväxling; följande Noreen
(som jag 1. c, citerat), hänvisar jag yttermera till Lidéns utredning
(Arkiv IV, 101 ff., isynnerhet 107 f.). Egendomligt verkar förra
delen af prof. W:s invändning, då den visar, att han förbisett att,
om ett pœn{n)si förekom i gamla inskrifter, så skulle det tecknats
{"ust med \ (eller 4*1?)» ej m©d | eller Hvad är då
natur-igare än att t. ex. på Glavendrup-stenen utläsa þansi som pœnnstf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
