Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202
Mjöberg: Anm&lan.
bruk. Jag har icke knnnat överallt kontrollera detta, men med
ledning av de samlingar jag äger, har jag funnit att detta forf:s
påstående ofta är oriktigt, ock att hans excerpter äro gjorda bra
mycket på en höft. De äro sammanblåsta i st. f. samlade, ibland
onödigt många, ibland för f&. I § 49 t. ex. är älsta exemplet från
Strandberg, ehuru företeelsen (presensformer av 1 pers. plur.
indikativ på -e) genomgår hela 1800-talet ock särskilt är vanlig hos
Tegnér. S. 189 säges konstruktionen av typ 3 (grön lund —den
gröna lunden) vara synnerligen vanlig i vars. Dock anföras
exempel blott från tre författare, av vilka däremot den ene, Snoilsky,
för släppa till fyra, medan Tegnér ock Strindberg lämnat blott ett
var. Om man här skall hålla sig till förf:s ovan nämnda mening
med exemplens fördelning, så är denna här missvisande. För
övrigt borde förf. i hela denna paragraf i var typ skiljt mellan sing,
ock plur. Typ 8 (den lund grön) t. ex. är utan tvivel hos Tegnér
vanligare i plur. (fastän förf:s enda exempel är sing.): de visar långa,
de fjädrar blå. S. 35 talas om former som ston, dan, dar, ock
ett enda exempel (från Heidenstam) anföres. Man gör här gärna
det antagandet, att denna "frihet" är ny ock otänkbar i äldre
poesi. Man borde därför upplysts om att detta bruk går mycket
långt tillbaka ock är belagt redan hos den ålderdomligaste av de
författare boken citerar, fru Lenngren (t. ex. i ’Jag nar så hört
sägas’). I § 43 kunde utom de uppräknade utur, utöver, uti, utav,
uppå medtagits «’n», inunder. Till gengäld slösar förf. somligstädes
onödigt med exempel, såsom sidd. 170 ock 172.
Liksom excerpterna äro gjorda utan strängare omsorg, är
också deras rent språkliga analys alltför ofta felaktig eller ytlig.
Tag t. ex. alla de på sidd. 105—108 hopade citaterna! Det
gemensamma för dem alla säges vara, att "intransitiver, som styra
prepositionskasus, ock sådana som sakna all rektion, åtminstone i
fcrhandenvarande betydelse ock användning, kunna i poesi taga
direkt objekt". Redan det första exemplet:
de sälla dagar,
hvars minne ömsom mig förtviflar och behagar
passar icke till denna regel. Dess "förhandenvarande betydelse
ock användning" tillhör blott det poetiska språkbruket, ock man
kan alltså ej här jämföra med normalprosan. Det egendomliga i
konstruktionen är, att värbet är använat faktitivt (= prosans
"komma att förtvivla"), varigenom dess betydelse blir transitiv. Det
borde således sammanställts med de i föregående avdelning
berörda inkoativa värberna, vilkas genom exemplen belysta poetiska
bruk just är faktitivt. Nästa exempel däremot, "längten ej en bättre
vår", företer den av förf. anmärkta egenheten. Men af ae följande
talrika citaterna hör en stor mängd under regeln om värbers
fak-titiva användning. — Eller tag § 71, som talar om
innehålls-acku-sativen. Härunder ha förts sådana konstruktioner som "fråga
blomman skaldens mening", vilket väl svårligen kan vara riktigt, ock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
