Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28 Celander: 3">d i fornisl. o. fornno.
konsonanterna. T. ex áxta av èxla, sjjsta av sysla, vixtr av vixla,
girtisk av girnask, enligt cit. §, mom. 7, 8 — jte éxlta etc. På
skrivningen girtisc anföres 2 citat av Gislason, Um Frnmparta
8. 110; skrivningen giretum förekommer Fno. Hom.-boken s. 85, 24
— jfr skrivn. girnäisc för gerftisc, anförd av Wadstein, Fno. Hom:s
Ljudlära s. 37, som tycks tyda p& ett uttal av girnåisk utan w.
Ändeisens ä skulle på sä sätt vid uttalet av girnaesk (girnct) ofta
komma att följa efter ett r, i st. f. efter n (sål. giretesk, gira); m.
a. o. förutsättningen för att ändeisens S skall uppträda såsom d är
borta. Bredvid dessa former uppträda också sådana, där stammens
ralla form gim- framträder, genom association med infinitiv- och
presensformer, således med judlagsenlig form girnaesk. När även
vid (T-formerna skrives girnaesk med kvarstående w, är väl detta n
att betrakta ss. rent grafiskt, analogt med skrivningar som eypda
för eydda, hirpda för nirda o. d. Eller åtminstone måste n i dessa
fornfer ha varit väsentligt reducerat till sin artikulatoriska
tydlighet (gir[†t]3esk).
Former med j&, êT i pret. girnpesk o. fem. girnp möta talrikt
också i senare handskrifter än St. Horn. AM. 677 4:o, yngre delen
(från förra hälften av 1200-talet) skriver girnper (Bjarnarson Leifar
s. 6,10; jte girnöir 2 gr — d i regeln här = ä — och girndir 1 gg).
AM. 623 4:o har skrivningen girnpar {-tré) Unger Postola Sögur
s. 460,9, jfr Gislason, Um Frumparta etc. s. 95). AM. 655 4:o
XXI pret. girnpi (Leifar s. 169,6). — Alldeles analog med gimp(esk)
är formen gullhympar i Cod. Reg. av Eddasångerna (G. k. s. 2365),
den enda form i handskriften, där p står efter {]) n i lång
stavelse.
Likställda med girnp(-esk) i fonologiskt avseende äro också
åtskilliga preterital- och participformer av svaga verb på Z, n med
föregående v (skrivet /) eller (mkativt) g, t. ex. efla, ne/na, sigla.
Här inträffar vid formerna sigläe etc. samma förhållande som vid
girnaesk; Z, n i interkonsonantisk ställning bortfaller eller
reduceras till sin artikulatoriska tydlighet, varigenom ä kommer att följa
på en kons. 0, g, som lika litet som r gynnar en övergång ä?>d.
På så sätt få följande former sin förklaring (vilka visserligen
träffas först i senare handskrifter, men som lämpligen behandlas
i detta sammanhang): Cod. Reg. av Grágás (ca 1250) har enligt
Finsens ed. skrivningarne nefnctli), stefnä(t), stefnpi (Finsens ed. I,
ss. 41 ff upprepade gånger, jämte d). Det bevarade bladet av
Kringla (ca 1260), utgivet fotolitografiskt av F. Jönsson, Kbhn 1895)
har skrivningarne siglctu, sigläi. Hauksbok skriver siglpu
Old-skriftsselskabets ed. s. 241, 20. (Om här citerade handskrifters
ortografi se nedan! Skrivningarne eflet, sigläi, siglftu upprepade
gånger i Hauksbok äro ej bevisande med avseende på uttalet med
¾ då et här även förekommer för judet d; på samma sätt med
skrivningen te/leta i Cod. Reg. av Eddasångerna.) — Jämför, i fråga
om bortfall av mellersta kons., "feF-skrivningar som nefdi Grágás
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
