Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Celander: d>d i fornisl. o. fornno.
31
samtidigt med övriga fall, där et följde på "enkelt" Z, n i lång
stavelse), men att det d, som är resultatet härav, då det genom
bortfall av Z, n i trekonsonantismen kom att följa omedelbart på ett
r, v eller g, senare har återgått till d; efter r {rtt) redan på
Ord-förrådshandskrifternas tid, etter v, 5 {vtt, v/, g», g/) först i yngre
handskrifters språk — ca 1250.
II.
När et följer på Z, ny föregånget av lång vokal, visar sig
enligt den åvan givna statistiken ur Ordförrådet övergången et > d
i inalles 232 skrivningar med d, à (varav 212 äro verbformer)*
Däremot kvarstår et, skrivet j&, i 6 skrivningar av subst. huilp
(mot 16 med d) och 1 av subst. sœlpy båda i Stockh. Horn.
— Till dessa redan citerade former med d för gammalt ä efter
Z, n, torde man emellertid utan betänkande kunna lägga alla
former av ordet eldr, överallt i bandskrifter som skilja mellan d
(resp. 6) och ft(p) skrivet med d(à). Ordets germ. grundform är
*ailiä-az — se särskildt Lefflers artikel i Sv. Landsm. I *).
Bredvid denna har man emellertid också velat ansätta en form, som
redan före den samnordiska synkopen uppvisat synkope i vissa
kasus. Så Kock, Tamm, Noreen (Aisl. Gr.3 § 349, 2 "Eldr feuer
statt *eilepr ... dat. elde ... muss schon urn[ordisch] synkopirte
kasus gehabt haben; sonst stände — was doch nie der fall ist —
in den ältesten handschr. *elpr"). Då nu, såsom åvan synes, alla
ord med gammalt (T efter Z, n, föreg. av lång vokal (med
undantag för de båda isolerade huilp, scelp) uppträda uteslutande med
d-skrivningar, så blir detta förhållande vid eldr (< *eildr) ej mera
något påfallande. Enda skillnaden är, att diftongen i *eildr
förkortats frf. Id (liksom *meistr > mestr o. s. v.), vilken
judlags-enliga utveckling uteblivit i former som part. tceldr, deildr på grund
av en stark association med långvokaliska former (tœla, deila), som
saknades vid *eildr.
Huru nu förklara den avvikelse från det regelmässiga
förhållandet, som utvisas av de båda orden huilä (~ huild) och sœlct?
Då formerna med p endast uppträda i den relativt sena Stockh.
Homilieboken (och i ännu yngre handskrr.), förefaller det vara
enklast att lösa motsättningen så, att dessa ^-former antagas vara
avskrivningsformer, härstammande från förlagor från en tid, då
övergången ä :> d efter Z, n med föreg. lång vokal ännu ej var
*) En avvikande mening härvidlag har framställts av K. P.
Johansson i ZfdPh. XXXI ss. 285 ff. Han anser vokalen i suffixet ha varit ê, icke
i; detta på grund av former med bevarad suffixvokal (fsv. eledh). Att
emellertid ett i även efter lång stavelse judlagsenligt skulle bevaras, fram-
får av ordet n0k(k)uictr. Och å andra sidan kan just formen eleàh icke
tergå på ett *ailêctaz, då ê skulle givit fsv. o, ss. i de av J. anförda part.
hafat, saghat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
