Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Celander: &>d i fornisl. o. fornno.
36
denna form övervägande, 16 d mot 6 p. — En omständighet, som
dock kan tänkas i någon mån hava bidragit till att just detta ord
huild råkat ut för analogiskt inflytande från abstrakttypen på 3,
är den, att huild (liksom sœlct och girnS) genom sin betydelse har
en så utpräglad ^abstrakta-funktion i förhållandena till verbet huila.
Deild och reynd (vanligen i gen. reyndar ss. adverb), som i
Ord-förrådshandskrifterna (och eljes) bevara det judlagsenliga d, stå
härutinnan icke fullt på samma linie med huild, sœlS1).
III.
Innan jag lämnar Ordförrådets material, återstår att göra upp
räkningen med de båda isolerade formerna scal(l)du och mun(n)au.
Öfriga åvan anförda fall av suffigerat du <c du < pu — uill du,
kenn du, (gäck) inn du} heill du, efl du — äro fullt analoga med
de nu behandlade fallen av övergången ftz>d efter l, n i lång
stavelse. Om så också förhåller sig med scal(l)du, mun(ri)du, är
mera ovisst. Formerna scall, munn uppfattas av Noreen (t. ex.
Aisl. Gr.3 & 230, 16, Geschichte d. nord. spr. §§ 201, 1 och 251, a)
såsom uttalsformer med långt l, n och förklaras ss. beroende på
övergång till presensflexion. Denna förklaring kan dock
näppeligen vara den rätta, då formerna scall, munn (mun), såsom också
uppgives av Noreen, endast förekomma i 2:dra personen sing., men
icke i 3:dje. Någon sådan typ av presensflexion (efter vilken pres.
sing. skal-skalt-skal kunnat omanalogiseras till skal-skall-skal)
existerar ju icke. Utan där ett verb från annan böjning övergår till
den normala presensflexionen, ss. t. ex. presens av vilia, där ha 2
’) Då ett i även efter lång stavelse — såsom det åvan påpekats med
hänvisning till n0kuidr, och som även antages av Kock, P. B. B. XXVII,
s. 176 (i motsats till K. F. Johansson 1. c. och Walde, Die germ.
Auslauts-gesetze, s. 192) — judlagsenligt skalle kvarstå i slutstavelse, och vi således böra
ha haft en judlagseniig växling *huilfå: huilétar, skulle man kunna tänka
sig att växlingen ä: d i huilct, sœlfit återgår på denna växlig *huilict: huil&ar
etc, så att *huilict, sedan den enstaviga stamformen analogiskt trängt
igenom, givit huild, medan huilétar judlagsenligt :> huildar, varpå naturligtvis
utjämning följt. Denna väg (som också förefaller mera konstruerad) är
emellertid stängd, då skalderimmen från älsta tid endast uppvisa enstaviga
stamformer av dylika ord. Ur Kahle’s rimarium ha följande bevisande rim
antecknats: dyrd. var etisk Sighvatr (Wisén s. 38); mœgét: Egcta Stufr. bl.
(Heimskringla, Ungers éd., 8. 559,1); leyfct: lof Sa £6rdr Kolbeinsson (Heimskr.
282, 10); bygget: trygg Sta Markus Skeggj. (Wisén s. 53); (part.) fåra: norftan
Sighvatr (Heimskr. 378, 8); leyftitr: hgfäi Biarni Gullbr. (Heimskr. 493, 20);
fêrétr : hereta £OI"bi°rn skakki (Heimskr. 795, 5). Jfr ord med kort
avled-ningsstam: fremä: frgmétu Sighvatr (Heimskr. 453, 24), (part.) krpfétihpfiti
Einar Skulason (Wisén s. 60). Även utanför rimställningen är enstavig
stamform säker (t. ex. endisk leyfct ok landi, Sighvatr, Heimskr. 377, 22), då
en tvåstavig form (*leyfict) icke låter infoga sig i värsschemat, vilket är fallet
överallt, där ett dylikt ord (med lång stamstavelse) användes i vars. — Om
formen *huilict alltså senast på 1000-talet är ersatt av en enstavig form utan
vokal mellan l och #, så faller dess tillvaro allt for långt tillbaka i tiden,
för att den skulie bliva användbar för förklaringen av huild, sœlä i
1200-talets handskrifter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
