Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Celander: d>d i fornisl. o. fornno.
41
kons. i skal, mun bevarades av det följande d, t. (Ett slags dubbelt
betingningsförhållande alltså mellan de dentala l, n i skal, mun
och d i du).
Den slutsats, till vilken vi sålunda kommit, att formerna
skai(l)du och mun(n)du äro exempel på en tidigare övergång av
å>d efter dentalt l, n, i kort stavelse, behöver ur fonologisk
synpunkt knappast något särskilt försvar. Att ifrågavarande
övergång skett tidigare efter dentalt än efter supradentalt
(kakumi-nalt) Z, n, är vad man av gammalt antagit i fråga om övergången
efter lång stavelse: pret. fèllde <:fellctè tidigare än huilde <:huuäè.
Och oberoende av paralellismen med detta förhållande, vilket
kanske icke är så alldeles otvivelaktigt, då ju även övergången vid
typen huilde visat sig vara förlitterärt genomförd (skalderimmen få
avgöra detta), så förefaller det ju helt naturligt, att man skall ha
lättare för att fasthålla en interdental artikulation efter ett mera
fjärrliggande kakuminalt l eller supradentalt n än efter de
post-dentala l, n, vars alldeles inpå liggande artikulationsläge måste ha
övat särskilt stark attraktion på ett följande <?.
IV.
I de älsta fornnorska handskrifterna te sig förhållandena
helt annorlunda med avs. på övergången av êf>d mot i de
samtida isländska. Följande redogörelse för formerna i de älsta
handskrifterna (ordnade i tidsföljd, i överensstämmelse med Aisl. Gr.8
§15) talar för sig själv.
Legendbrottstyckena AM. 655 qto IX, från slutet av
1100-talet, innehålla följande belysande former. Fragment A (i Heilagra
manna sögur II, 207—09): syndisk 209,9 (kende 208, 39); duldr
207,25, skilda 208,7, vesold 208,11; fylgfitu 209, s.
Fragm. B (i Heil. manna s. I 269-71): fiolda 269a6 (fœldir)
Fragm. C (i Postola sögur, ss. 823—25): syndi 823 15, pindr
824, i6; (subst.) vande 824,24, fjolde 824,30, syndum 824,38, synda
ib; frœmdr 824, 36. (Verifierade i originalhandskr.)
Brottstyckena av älsta Gulatingslagen, AM. 315 F fol.
(utgivna af G. Storm, Norges gamle love IV 3—13), ha följande
former: talder blad 4 v. 5, tålda bl. 4 v. 18. (Verifierade i
originalhandskr., =N. G. L. IV, ss. 11 x3 och 12,a. Oriktig är däremot
formen viganda ib. s. 116, handskr. har här viganda)
Norska riksarkivets fragment 1 B (brottstycken af äldre
Gulatingslagen) har av hithörande former endast fiolda. (Norges g.
love IV facs.)
Närmast i ålder, från början av 1200-talet, är den s. k.
Fornnorska homilieboken, AM. 619 qto. Om dennas stavsätt i fråga
om ä~~d se Wadstein, Fno. Homiliebokens Ljudlära s. 106.
Efter 7, n i lång stavelse skrives d (dvs. d eller d) — felskrivning
är tydligen œlSr 1 gg (mot d 45 gr). Undantag gör dock — här
som i de isl. handskrifterna — det fall, att l, n föregås av konsonant.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
