Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Celander: 3> d i fornisl. o. fornno.
45
i en handskr., A. M. 677 4:o, yngre delen (bl. 1—6), utgiven i
Leifar ss. 1—16, med facsimile. (Jfr. Frump. s. XCIV f.). Den
använder nämligen som tecken för d-jude t den gamla typen d,
varemot judet ä betecknas antingen med p eller, vanligen, med
ö *). På samma sätt förekommer 6 — 3 i handskrifterna AM. 623
4:to, Holm. 2 4:to och Cod. Begius av Edda-sångerna i en
utsträckning, som nödvändiggör andra förklaringsgrunder än möjligheten
av felskrivningar för ö. Stycken ur AM. 623, utgivna i Gislason,
44 Prover etc, s. 438 ff., samt i Ungers Heilagra Manna Sögur och
Postola Sögur (jfr. Frump. s. L ff.), ha genomgåtts, och följ. fall av
ö=>3 därur antecknats: haf di 2 cit., eöa 2 c. (Prover s. 446
noten), hofoö (ib. s. 442, 23), iardrici (Heil. M. S. II s. 9,7),
cal-ladr (ib. s. 13,23). Då typen 6 i samma täxt förekommer summa
8 ggr (varav 5 grr som tecken för 3, 3 ggr som tecken för d),
så är det knappast möjligt att betrakta dessa 7 skrivningar med
à— 3 helt enkelt såsom skrivfel för 6. (Den vanliga beteckningen
i handskriften är p — 5, ö «*d.) I Cod. Begius av Eddasångerna
är ö ss. tecken för 3 vanligare än typen 8, att döma af de
skrivningar som antecknats från sidd. 24 och 50 (i den fotolitografiska
upplagan, Kbhn 1891). Å sid. 24 skrives 3 (med p 29 gr,) med
Ö 6 gr och med d 8 gr, å sid. 50 med d 2 gr, med ö 6 gr.
(Vanligen d=>d). Om Holm. 2 4:to jfr nedan s. 49 f.
Med avseende på frågan, huru en sådan vacklan i bruket av
ö har uppkommit, kan kanske vågas den förmodan, att den kan
ha vållats just av övergången ä> d efter /, n och den olikhet,
som i den punkten förefanns mellan isl. och fiao. språk. Då i fno.
3>d efter 7, n i kort stavelse redan c:a 1150, men i isl. åtm.
ännu ej c:a 1250, så kom under denna tid ett ö i fno. hdskrr.,
för äldre 3 i berörda ställning, att i isl. uttal motsvaras av ett 3.
Härigenom uppkom naturligtvis lätt förvirring med avseende på
judvärdet av b, vid alla fall av avskrivning från en fno. handskrift.
— Ett sätt att rädda sig ur denna var då det, som skrivaren av
AM. 677, yngre delen, fann på: att behålla det gamla d som tecken
för d, men däremot överallt använda det nya ö (som han kanske
dessutom sammanblandat med 6, vilken bokstav ej finnes i hdskr.)
som tecken för 3.
Möjligen kan en användning av ö för 8 också ha uppkommit
ur vissa egendomliga förkortningsformer för ö + x. 8 +
förkortningstecken förenklas stundom till ö + förkortningstecken,
emedan både tvärstreck och förkortningstecken förenade med ö jorde
bokstaven gyttrig och svårläst. (Förkortningstecknet fick m. a. o.
tjänstgöra både ss. sådant och som tvärstreck i 8.) Se t. ex.
facsimile av Frissbok s. 2 i Antiquités Kusses I: skrivningen 6aàir
är tydligtvis en förenkling i förhållande till skrivningen pio3v\
sammastädes. Eller facs. av Cod. Holm. 2 4:o (andra handen) i
J) Facs. har 1 gg örottin. Flere ex. på ö = d i texten i Leifar, men
denna osäker genom många fel. Jfr nedan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
